SVT-ikonen jan Svanlund dog 69 år gammal. Nu skriver hans dotter, Lisa Jansdotter Svanlund en bok om sin pappa. Boken kommer ut i höst.


Sommaren är snart över. Lisa Jansdotter Svanlund, 53, sitter i sin ateljé hemma, i det numera ombyggda vattentornet i Vaxholm, och syr brudklänningar.

Mitt i karriären när hennes liv var som tyngst, när hennes pappa Jan gick bort, valde hon att byta yrke. Familjen lämnade Nacka och flyttade till Vaxholm några mil norr om Stockholm.

– Jag bröt upp mitt i sorgen. Jag vantrivdes som mäklare och behövde göra något annat, säger hon.

Hennes pappa Jan Svanlund jobbade i över 40 år på SVT-sporten och var en av kanalens mest profilerade reportrar och programledare. Jan Svanlund var 69 år när han avled i mars 2011 på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

– Jag sörjer pappa varje dag och har fortfarande svårt att prata om honom utan att börja gråta, säger Lisa Jansdotter Svanlund.

Hennes man Mikael Barkestam har varit ett stort stöd i sorgearbetet.

– Micke betyder allt för mig. Han har hjälpt mig framåt i livet under de här svåra åren efter pappas död.

Jan Svanlund hade drabbats av prostatacancer och åkte i mars 2011 till Göteborg för att operera sig på Carlanderska sjukhuset.

– Pappa hade cancer och hade inget val. Han var tvungen att operera sig. Han valde det privata sjukhuset Carlanderska i Göteborg för att han skulle kunna vara mer anonym, säger Lisa Jansdotter Svanlund.

Men under operationen drabbades SVT-profilen av en stroke, och skickades till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Lisa Jansdotter Svanlund kommer aldrig att glömma mötet med sin pappa när han låg på en brits i korridoren på akutmottagningen på Sahlgrenska.

– Han låg där helt blottad, utlämnad och utan kalsonger och med sin kisspåse som halkat ner på golvet. Pappa började gråta och bad mig dokumentera allt i en dagbok, säger hon.

Hon skrev ner allt hon såg och tog bilder under sin pappas sjukhusvistelse och hennes dagbok blev grunden till den bok som nu är klar och ska ges ut under senhösten. 

SportExpressen kan exklusivt publicera utdrag ur den kommande boken.

”Tänk att vara döende, alltså verkligen ligga och vänta på att dö, och veta att det är i onödan. Veta att inget mer finns att göra. Bara en lång väntan på det sista andetaget. Veta att man ska dö för tidigt. Att det är på grund av att någon eller några har gjort fel. Inte behandlat något som skulle behandlas. Bedömt allvarliga symtom som ringa. Nonchalerat. Det visste pappa. Han bad mig tidigt dokumentera allt jag upplevde kring hans sjukhusvistelser. Skriva upp namn, händelser, behandlingar osv. Han bad mig ta bilder på honom. Hans journalistiska ådra slog igenom även fast han var så sjuk. Jag lovade honom att fullfölja hans vilja och sista önskan. Att skaffa honom upprättelse i form av ett erkännande från sjukvården. Kanske en ursäkt”, skriver Jansdotter Svanlund bland annat. 

Efter att ha vårdats på Sahlgrenska sjukhuset flögs Jan Svanlund till Karolinska universitetssjukhuset i Solna där han opererades och vårdades under sina sista dagar i livet.

Han avled den 26 mars 2011 efter att ha drabbats av en massiv hjärnblödning.

– Att skriva boken har varit ett sätt för mig att bearbeta min sorg efter pappa, säger Lisa Jansdotter Svanlund. 

Boken som släpps i höst.

Hon fortsätter: 

– Jag kan fortfarande inte förstå att pappa är borta. Jag saknar honom varje dag. Jag är ändå glad att jag kunde vara med honom och ta avsked innan han gick bort. Jag tänker på många anhöriga i dag som inte kunnat få göra det under coronapandemin. Det är så sorgligt.

Jan Svanlunds död lex Maria-anmäldes av familjen, men också av Carlanderska sjukhuset och Sahlgrenska, och Socialstyrelsen granskade fallet. 

Bemötandet på Sahlgrenskas akutmottagning, där Svanlund fick ligga på en brits i korridoren och där han fick beskedet om sin stroke, kritiserades kraftigt av Socialstyrelsen. 

– Vi fick rätt i att lokalerna inte var ändamålsenliga i det skick som de användes då när pappa låg där svårt sjuk. Pappa vill inte att någon annan patient skulle få uppleva det han tvingades att göra när han låg där helt blottad på akutmottagningen, säger Lisa Jansdotter Svanlund. 

Familjen var också mycket kritisk mot att Svanlund flögs till Stockholm, till Karolinska sjukhuset, då han var så sjuk. 

”Enligt journalen försämrades patientens tillstånd under flygresan till Stockholm. Patienten blev svag i vänster sida efter flygtransporten”, skrev Socialstyrelsen i sin rapport, och menade samtidigt att Jan Svanlunds sjukdom var så allvarlig att den tragiska utgången sannolikt inte gått att undvika. 

Sahlgrenska skriver i ett mejl till SportExpressen att de ”beklagar det som inträffade men lämnar inga ytterligare kommentarer utöver de som lämnades i samband med händelsen 2011”. 

Boken ”Kändisunge – pappa var tog du vägen?” handlar inte bara om Jan Svanlunds sista dagar i livet utan även om hans karriär, kärleken till familjen och arbetet på SVT-sporten.

– Det var speciellt att ha en känd pappa som var med på tv. Han såg ung ut och jag blev ofta tagen för att vara hans unga flickvän. En gång kom det fram en dam när jag och pappa var ute och handlade. Hon frågade glatt hur det var att vara tillsammans med Jan Svanlund, säger Lisa Jansdotter Svanlund.

I över fyra decennier följde Jan Svanlund några av världens största idrottsstjärnor.

– Vi i familjen följde ofta med pappa när han kommenterade formel 1. Jag fick även träffa stjärnor Björn Borg och Ingemar Stenmark. Det finns många ljusa delar men boken handlar även om sorg. Jag skriver allmänt i boken om sorg eftersom jag tycker ämnet är tabubelagt.

Lisa Jansdotter Svanlund är glad att hennes bok snart är ute.

– Jag har inte vågat bli klar med boken förrän nu. Det har varit mentalt jobbigt att skriva om pappa. Men samtidigt känns det skönt att kunna få berätta om honom. Pappa var en varm och glad människa med mycket humor som jag också skriver i boken.

 

UTDRAG UR BOKEN

”Kändisunge” – Var tog du vägen? En bok om tv-sportens Jan Svanlund 

 

av Lisa Jansdotter Svanlund

 

——————————————–

Ur dagboken

Måndag 14 mars 2011

”Timmarna går efter pappas canceroperation i Göteborg. Vi hör ingenting.  Kl. 21:00 står jag inte ut längre utan letar upp numret till vårdavdelningen på sjukhuset. Jag ringer och de svarar lite lågmält att pappa inte mår bra. Han är fortfarande kvar på uppvaks-avdelningen. Min farhåga var alltså sann. 

Sen börjar overkligheten som i skrivande stund fortfarande pågår. Kvinnan hänvisar mig att ringa ett annat nummer direkt till uppvaket. 

En man svarar, han låter beredd på att jag ska ringa. 

Jag säger mitt namn men behöver inte säga pappas.

– Bra att du ringer, säger han.”

 

Om barndomen:

”Jag ligger och skruvar mig otåligt på en hård träbänk i ett svettluktande omklädningsrum i Kungliga Tennishallen. Det är Stockholm Open. Allt tar en evighet. Jag är 10 år. Pappa ska intervjua Björn Borg. Ibland är det lyckosamt, ibland mindre bra. Jag kunde känna att pappa förberedde sig mentalt när han skulle ställa frågor till just Björn. Jag hade lärt mig att det var knepigt. Det låg liksom en tyngd i rummet. Skulle han tala i dag eller inte? Det gällde att välja sina ord minutiöst för att inte irritera honom eller göra så att han slöt sig ytterligare. Jag såg på pappas kroppsspråk att det gick så där. Han var inte ledsen för det.

Under min uppväxt fick jag uppleva pappa arbeta med många giganter till idrottsmän. Störst för honom var ju rid- och motorsporten. Jag är uppvuxen på f1-banor ute i Europa när pappa följde Ronnie Petersons karriär och olycka. Jag började själv köra formel-3 och var lovande, men pappa stoppade mig.”

 

Om hennes pappas död:

”Tänk att vara döende, alltså verkligen ligga och vänta på att dö, och veta att det är i onödan. Veta att inget mer finns att göra. Bara en lång väntan på det sista andetaget. Veta att man ska dö för tidigt. Att det är på grund av att någon eller några har gjort fel. Inte behandlat något som skulle behandlas. Bedömt allvarliga symtom som ringa. Nonchalerat. Det visste pappa. Han bad mig tidigt dokumentera allt jag upplevde kring hans sjukhusvistelser. Skriva upp namn, händelser, behandlingar osv. Han bad mig ta bilder på honom. Hans journalistiska ådra slog igenom även fast han var så sjuk. Jag lovade honom att fullfölja hans vilja och sista önskan. Att skaffa honom upprättelse i form av ett erkännande från sjukvården. Kanske en ursäkt. En förändring för kommande patienter i vården. Ett för mig betungande åtagande förstås, men lätt att fullfölja. För hans skull. Han hade gjort detsamma för mig.”

 

Ur dagboken. Mars 2012. Ett år efter pappas död. 

”Pappa du har fått ursäkter från sjukvården. Jag anmälde din behandling och dödsfall till alla instanser tillgängliga. Jag har gjort allt i min makt för att få klarhet i vad som hände och för att få upprättelse för dig. Och för att hjälpa andra i liknande situationer. Allt enligt ditt önskemål. Socialstyrelsen gav dig rätt. Vi ses i Nangijala.”



expressen

Related posts

lämna en kommentar