“I början hade jag ångest hela tiden”


Sedan i höstas har Hardy fått hjälp med sin psykiska ohälsa. Först genom en ångestkurs och nu under våren, traumaterapi på BUP.

I dag sitter elvaåringen uppkrupen i kökssoffan hos sin mormor och morfar, brunhårig och med viss rastlöshet i kroppen. Han fipplar med en stressleksak samtidigt som han berättar om ångesten och vägen tillbaka.

– Det är skönt att få det ur mig. Först så är det jobbigt, men sedan försvinner det jobbiga, berättar Hardy om den första tiden i terapi.

– Man pratar om det, och man skriver ner en berättelse om det. Man får mycket hjälp. Hon (terapeuten reds. anm.) är duktigt på sånt, hon är en sån som förstår.

Hardys psykiska ohälsa började under våren 2019 när hans mamma plötsligt insjuknade.

– Mamma fick väldigt ont för tarmen hade vridit sig, hon fick ont och behövde opereras, berättar Hardy.

Vad hände med dig då?

– Jag var orolig att hon skulle dö. Man kan säga att jag gick in i hysteri, jag tänkte inte klart för att jag blev rädd.

Mammans plötsliga insjuknande var sista droppen för Hardys mentala hälsa. Mobbing i skolan och en frånvarande pappa tvingade honom att tidigt behöva tampas med sina inre demoner.

– Först retade de mig, för att jag var som jag var. Sen blev det oftare och oftare, berättar Hardy.

– Jag fick ingen hjälp på den skolan. Det var som att de skulle vara blinda, att de inte såg, fast det hände i klassrummen.

Pappan lämnade familjen och Hardy för sista gången när Hardy var sju år gammal.

– Innan hade han lämnat mig flera gånger, berättar Hardy och fortsätter:

– Och så hade han kommit tillbaka, och försvunnit. Kommit tillbaka och försvunnit igen.

Pappan och mobbingen i skolan är de sista två kapitlen ur Hardys liv som är kvar att hantera på traumaterapin. Hittills under sin tid på BUP har han fått lära sig att hantera sin ångest.

– Vi börjar med andningen. Man andas in tre, håller tre och andas ut tre. Fast mormor har ändrat till fyra sekunder utandning.

– Sen har vi hård spagetti, kokt spagetti.

Hardy ställer sig givakt vid kökssoffan.

– Hårda står man helt spänd, säger en ansträngd Hardy.

Han visar sedan den kokta spagettin genom att breda ut sig lealöst i soffan.

– Alla muskler i kroppen bara stänger ner.

Kan du beskriva hur det känns när du få ångest?

– Det är svårt att förklara, men det är som skuldkänslor. Du vet ju att skuldkänslor är jobbiga och det var så det kändes då, som skuld.

En utredning från socialstyrelsen, som publicerades i början av juli, visar att andelen pojkar 10-17 som söker vård till följd av psykisk ohälsa tredubblats i Gävle under de senaste tio åren.

– Vi har sett i vår statistik att det finns en ökad vårdbegäran för den här målgruppen, säger Malin Westeråker på BUP i Gävle.

– Det vanligaste är att man söker sig till oss med diagnoser som adhd men också andra affektiva diagnoser som depression och ångest.

Enligt BUP beror den stora ökningen av kontakter med vården på en stor utredning om ADHD som gjordes för ett antal år sedan, där många kom i kontakt med vården. Någon annan förklaring till att andelen pojkar som söker vård är mycket högre än det nationella snittet har man inte.

Innan Hardy fick hjälp av BUP hade han svårt att fokusera i skolan på grund av ångesten, svårt att sova och han hade börjat med självskadebeteende.

– Jag började använda min hemnyckel att skära mig med, de är ju vassa, som tänder. Jag brukade skrapa såhär med nyckeln, berättar Hardy och visar sina märken på armen.

Under hösten när Hardy började sin behandling hade han en självupplevd ångest som toppade en tiogradig skala. Efter att ha fått terapi och medicin är det idag nere på en etta.

– Nu har jag det mindre och mindre, men i början hade jag det nästan hela tiden, så jag skulle rekommendera terapin.

Om du fick hälsa något till pojkar i din ålder som har ångest, vad skulle du säga då?

– Ta hjälp. Det är aldrig försent och att det är inga förluster med att ta hjälp.

*Hardy heter egentligen något annat.

Bilder till Print



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar