“Har blivit hämtad med ambulans säkert 50 gånger”


Det hela började redan förra sommaren, då Frida i Österfärnebo fick ihållande huvudvärk. Med tiden eskalerade värken, och i december började hon plötsligt svimma. Efter det kom oförklarliga krampanfall, då Frida hjälplöst faller och är okontaktbar under flera timmar i taget.

– Hon har blivit hämtad med ambulans säkert 50 gånger bara sen december, berättar Fridas bonusmamma Haidy.

Krampanfallen kan komma när som helst, helt utan förvarning. Ändå anses Frida vara frisk nog att köra bil till sin arbetsplats sex mil bort – något som hon vägrar.

– Ska jag ha på mitt samvete resten av livet om jag plötsligt får ett anfall och kör ihjäl någon? Tänk om jag kör på ett barn för att jag förlorat all kontroll?

– Skulle hon åka med kollektivtrafiken skulle det ta 13 timmar, berättar Haidy.

LÄS MER: Erik från Skutskär vill stötta andra med epilepsi: “Jag skämdes över min sjukdom – det ska ingen behöva göra”

Flera gånger har hon fått anfall på sitt arbete i en matbutik. Då har hon ramlat ihop i kramper framför butikens kunder, och hennes kollegor har tvingats sitta med henne i flera timmar utan att få kontakt. Som mest har hon kunnat jobba två dagar i rad utan att få anfall, eller bli hemskickad då hon varit för trött efter krampanfall under natten. Efter varje anfall får Frida ont i kroppen och musklerna som varit spänt sig i timtal.

– Mina chefer och kollegor bryr sig väldigt mycket. De har sagt att de inte vill ha mig tillbaka förrän jag är utredd och frisk, säger Frida.

Frida har fått flera olika diagnoser. Ett tag trodde någon att hon överdrev och framkallade kramperna själv, tills hon vid ett tillfälle blev inlagd och läkarna såg det hända med egna ögon. Frida minns inget från sina anfall själv, men hon har fått det återberättat för sig.

– Tydligen tog de bilder på mig då, att använda till utredningen. En läkare filmade anfallet och ville använda i sin undervisning.

LÄS MER: De tvingas gå mellan multisjuka och coronasmittade under samma pass – oroliga för patienternas säkerhet: “Jag är verkligen rädd att alla ska dö”

Slutligen diagnosticerades Frida med så kallade “funktionella anfall”. Symptomen är på flera sätt väldigt liknande epileptiska anfall, men till skillnad från epilepsi finns ingen tydlig läkemedelsbehandling. Hon fick då sluta ta den medicin hon först fått utskriven.

– Jag vet inte vem jag ska lyssna på, för läkarna säger olika. På ett ställe i mina journaler stod det att jag skulle trappa ner och sluta med epilepsimedicinen. Till försäkringskassan skrev de först att jag fortfarande tar läkemedlet.

När bedömningen gjordes att kramperna inte berodde på epilepsi, fick Frida hem ett brev från Gävle sjukhus där det står att hon i fortsättningen inte ska söka akutvård, utan att det “räcker med ett gott omhändertagande under pågående kramp”. Detta trots att Frida svimmar och ramlar raklång helt utan förvarning, och flera gånger slagit sig illa och fallit på bakhuvudet.

– Om min man hittar mig på golvet, hur ska han kunna veta hur jag fallit? Ska han vänta i fyra timmar tills jag vaknar och först då kunna fråga om jag slagit i huvudet?

– Jag förstår inte, ska hon ha en lapp på ryggen där det står “ring inte ambulansen!” när någon hittar henne liggandes på marken? En gång hittade grannen henne vid soptunnan, klart att han blir orolig och ringer ambulansen då, säger bonusmamma Haidy.

Brevet har gjort att Frida känner sig som en belastning för vården. Vid ett tillfälle insisterade en ur sjukvårdspersonalen att hon skulle bli inlagd efter ett anfall, trots att Frida ville åka hem.

– Så vaknade jag och akutläkaren som kommit sa “Vad gör du här?”, berättar Frida.

LÄS MER: Stabilt i covid-vården och många lediga sjukhusplatser: “Vi ser att det minskar”

Flera gånger minns hon bara det sista hon gjorde innan anfallet, och sedan att hon vaknar upp i ett rum med läkare runt sig. En gång hade hon så kraftiga krampattacker att läkarna var tvungna att söva henne för att häva anfallet. Frida minns uppvaknandet som väldigt traumatiskt.

– De drog ur slangen ur halsen och jag hostade. Då plötsligt tömdes rummet på läkare och sköterskor. Jag låg där förvirrad, helt nyvaken från narkos, ensam, och visste inte ens var jag var. Först efter kanske en timme stoppade någon in huvudet och sa att de testat mig för covid-19.

Fridas provsvar visade sig vara positivt, och hon blev inlagd isolerad i en vecka. För att de skulle höra när hon fick krampanfall ställdes två babymonitorer upp, men trots det missades hennes anfall varje gång.

– De hittade mig på golvet krampandes, berättar Frida.

Först i slutet på juli, efter att Frida och hennes anhöriga själva fått ringa runt i veckor, fick hon rätt att bli sjukskriven – men bara till 10 augusti. Frida och hennes familj är kritiska till hur hon ofta hamnat mellan stolarna och behövt kämpa för att få läkarintyg och information om sin behandling.

I väntan på nästa läkartid, menar sjukhuset att Frida kan och ska leva sitt vanliga liv. Förutom bilkörning och arbete innebär det också hästridning och att kunna göra vardagliga sysslor. Hon har svimmat både i hästhagen och ensam i skogen.

– Jag vågar inte gå och handla själv. Min man vill inte lämna mig ensam, ifall jag skadas. Jag kan inte köra bil eller rida på mina hästar. Förklara då för mig vad ett “normalt liv” är, säger Frida.

Anders Rhodin, tillförordnad verksamhetschef inom Region Gävleborg, kan inte uttala sig om specifika fall. Han menar dock att det alltid görs en medicinsk bedömning som ligger till grund för körkortsbedömning.

Hur ska hennes anhöriga kunna veta att hon inte skadat sig och behöver akutvård om ingen ser henne falla?

– Det handlar om medmänskligt agerande. Om en person ser ut att drabbas av sjukdom eller olycka, då hoppas jag att individen handlar med sunt förnuft och vid behov kontaktar sjukvården, säger Anders Rhodin.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar