“Det var ett katastrofalt år”


Det är en sommareftermiddag i juli men i Stockholm blåser det Köpenhamns-vindar och regnet hänger i luften. Intervjun som skulle ha skett utomhus får flyttas in i Åsa Linderborgs vardagsrum. Och hon är nöjd. Sommaren är hennes sämsta årstid.

– Jag är jättedålig på sommar. Jag förstår inte hur jag ska klä mig, vad jag ska göra. Jag vill vara inne och läsa och skriva, eller umgås med dem jag älskar, säger Åsa Linderborg på tryggt coronaavstånd från den röda fåtöljen på andra sidan soffbordet.

I “Året med 13 månader” är hon starkt kritisk mot mediebranschen, metoo och samtiden. Det är en mycket personlig, bitvis ledsam, bitvis arg och på sina ställen rolig roman som skildrar Åsa Linderborgs liv september 2017 till oktober 2018.

Det är på flera sätt ett tufft år för Åsa Linderborg som då fortfarande var kulturchef på Aftonbladet. För första gången i sitt liv blir hon dumpad, och samtidigt närmar hon sig 50 år, och tampas med att åldras – “dofta ur” som hon beskriver det.

I samhället, och inte minst i medievärlden, är det också turbulent. Det är valår, metoo briserar och Svenska Akademien är i djup kris – Aftonbladet står i centrum med anklagelserna mot Fredrik Virtanen och sedan med publiceringarna kring Kulturhuset Stadsteaterns dåvarande chef Benny Fredriksson. Han avgår och tar en tid senare sitt liv.

All självbiografisk litteratur är aggressiv i någon mening

Aftonbladet och Åsa Linderborg hamnar i blåsväder för sina publiceringar kring Fredriksson och arbetsmiljön på Kulturhuset Stadsteatern. På en löpsedel till en artikel med anonyma vittnesmål anklagades Fredriksson för att ha pressat en skådespelare till abort. Åsa Linderborg hade skrivit en uppmärksammad krönika där hon beskrev institutionen som ett “skräckregemente” och på Twitter upprepade hon abortanklagelsen, som det saknades belägg för. Tidningen fälldes också senare i Pressens opinionsnämnd för sina publiceringar.

Ångrar du att du skrev det du gjorde?

– Absolut, det hoppas jag framgår i boken. Jag ångrar många texter i mitt yrkesliv. Jag grubblar ofta över saker jag skrivit, har ett ständigt malande samvete. Gud vad jag skulle vilja ha det där ogjort.

Åsa Linderborg förklarar att hon aldrig varit “någon som skriver och bara går vidare”, men att malandet har blivit än starkare nu.

– Jag har blivit rädd för mitt yrke på ett sätt. Journalistik är nödvändig men vi gör hela tiden övertramp. Jag tror att vi alla skulle må bra av att diskutera vilka vi är och vad vi gör för att som journalister åtnjuta större förtroende. Det är ett kraftfullt yrke med en fruktansvärd makt. Den journalist som inte är mediekritisk ska inte ha det här jobbet.

Det är oundvikligt att läsa boken utan att tänka på Ulf Lundell och Lars Noréns dagböcker. De omnämns också i boken och Åsa Linderborg bekräftar att de är författare som betyder mycket för henne. I den stora, platsbyggda bokhyllan i sovrummet finns flera av de bådas böcker.

I “Året med 13 månader” är hon inte bara kritisk mot sig själv, det offentliga samhället och mediebranschen i stort utan också mot specifika personer. Linderborg delar ut hårda kängor åt olika håll, bland annat mot Aftonbladets tidigare publisher Sofia Olsson Olsén och Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.

Linderborg säger att det är något hon funderat mycket kring när hon skrev boken, men att alternativet hade varit att inte skriva alls om det där året.

– Det går inte att skriva om sig själv utan att skriva om andra. All självbiografisk litteratur är aggressiv i någon mening. Det är det som är den tyngsta biten. Att vara hänsynslös mot andra när jag själv blir så ledsen över det andra skriver om mig. Men det var ofrånkomligt. Det vore förljuget om jag inte tog fram min ilska och sorg, alla mina tvivel.

Hon tystnar. Men en stund senare kommer hon tillbaka till ämnet.

– Det skulle varit lättare om jag bara hade strukit ett streck över allt. Men det är inte sån jag är. Det är jobbigt att prata om vad jag gör med andra människor i den här boken.

Precis som i boken pendlar Åsa Linderborg under intervjun mellan att försvara och förklara sig.

– Jag är inte naiv men jag är likväl hänsynslös. Men de jag ger mig på är offentliga personer och jag ger mig på dem i deras roller och hur de agerar i sitt jobb.

“Året med 13 månader” handlar också till stor del om Åsa Linderborg som privatperson, hur hon blir lämnad av mannen hon älskade för en yngre kvinna, precis efter Benny Fredrikssons självmord och bara ett par månader innan hennes 50-årsdag.

– Jag blev både lämnad och anklagad för självmord med fyra dagars mellanrum. Det är konstigt att jag alls stod på benen. Det var ett fruktansvärt år. Jag kommer aldrig någonsin säga att “jag är så glad att jag ändå gick igenom det där”, “det har gjort mig starkare” – och det där tjafset. Aldrig. Kunde jag stryka det året ur mitt liv skulle jag göra det direkt. Det var katastrofalt.

Åsa Linderborg

Född: 1968 i Västerås.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Bakgrund: Journalist, författare och historiker. Aftonbladets kulturchef mellan 2009 och 2019. Numer senior reporter. Slog igenom som författare med självbiografiska romanen “Mig äger ingen”, som nominerades till Augustpriset 2007.

Aktuell med: dagboksromanen “Året med 13 månader” som ges ut av Polaris

Åsa Linderborg om…

…metoo: Under metoo blev det så tydligt att vi journalister, inklusive jag själv, gick över en gräns och inte bara provocerade de etiska gränserna utan klev över dem med stora steg, och det finns ingen självrannsakan överhuvudtaget. För mig blev journalistik en existentiell fråga. Och då hoppas jag att jag med min bok ska kunna öppna för ett samtal inom medievärlden om det där året som gick, att vi ska kunna lära oss något.

…sin nya roll: Jag kan sakna kulturvärlden som en naturlig hemvist, att jag nu ska bli journalist “på riktigt”. Det blir jättesvårt att uppfinna sig själv på nytt i coronatider. Men jag längtar inte tillbaka till att vara chef och ha personal- och budgetansvar. Jag sover bättre om nätterna nu, haha. Och jag tycker att det ska bli spännande att som journalist resa runt i landet och se vad Sverige har blivit efter corona. Det kan man göra först i höst när vi vet mer om de socioekonomiska konsekvenserna.

…Lundell och Noréns dagböcker: Det är böcker som jag lever med så det är klart att de har påverkat mig. Kanske mest Ulf Lundell. Han skriver om åldrandet på ett helt fantastiskt sätt. Lars Norén har en språkhantering som är makalös, men det går ju inte att tänka att ‘jag ska göra som Norén’, han behöver inte ta hänsyn till någon när han skriver.

Sally Henriksson/TT



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar