Tio av Sveriges fladdermusarter finns i Axmar


Men varför fladdermössen trivs så bra på bruket är lite oklart. Men för att de ska känna sig välkomna här sitter nu fladdermusholkar lite här och var i den frodiga engelska parken, som håller på att återställas till ursprungsskick.

– Men det här är deras sommarstugor kan man säga. På vintern skulle det bli för kallt. De behöver en frostfri miljö. Därför övervintrar de gärna i jordkällare och liknande, säger han.

Helst hänger dock fladdermössen i Axmar under en sliten betongbro, som är något mindre vacker är den övriga bruksbebyggelsen. Vi tar oss så nära bron vi kommer utan gummistövlar. Plötsligt piper det till i monitorn i hans hand. Ett mänskligt öra har mycket svårt att uppfatta ljudet.

– Hör du pipet? Det är en trollpipstrell, säger han entusiastiskt. Det var ovanligt, den ska inte ens vara här.

Han berättar att de flesta av arterna som uppmärksammats i Axmar inte rör sig särskilt långa sträckor per natt, men att just trollpipstrellen flyger ända till Frankrike för att föda sina kalvar. Och ja, det heter kalvar. Fladdermusen är inte släkt med den vanliga musen.

– Den är faktiskt släkt med valen från början. Fladdermusen är en av jordens äldsta djurarter. Vi ser dem sällan, dels för att de flyger så fort och tyst, dels för att de är nattdjur. Men det är inte för att de inte klarar dagsljus utan för att på natten sover deras främsta fiender, rovfåglarna, samtidigt som maten kommer fram; myggen. En fladdermus kan äta 1500 mygg per natt.

Fladdermusen är inte farlig för människor och de sprider inte sjukdomar.

– I alla fall inte de vi har här i Sverige, sen kanske det arter på andra håll i världen som kan göra det, men det känner jag inte till.

Jan Stagenmark kommer från Stjärnsund i Dalarna, men i Axmar driver han och hans sambo ett bed and breakfast med tillhörande gårdsbutik. Han är också biodlare och efter avsnittet om fladdermöss, som inleder safarin, berättar han om bin och hur deras samhällen fungerar. De frågor han inte kan svara här i dag på kan inte heller vetenskapen svara på. Det är de som handlar om hur bina kan veta att de ska göra på ett visst sätt och hur de tycks kunna planera och beräkna saker.

– Näe, nu hittar du väl ändå på, säger en av åhörarna när han berättar om hur bina skickar ut spejarbin för att kolla upp var det blommar och därefter gören uppskattning av hur många bikollegor det krävs för att ta hand om nektarn för att sedan flyga tillbaka till kupan och samla ihop gänget som ska göra jobbet.

Han säger att han har ett genuint intresse för naturkunskap som han fått med sig hemifrån.

– Människan har tappat kunskapen om naturen och hur allt hänger ihop. Bina är oerhört viktiga och de behöver vi. Utan bina får vi i förlängningen ingen mat. Vi håller på att ta död på oss själva genom okunskap. Vi behöver ut i naturen och lära oss om vår del i sammanhanget.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar