“Det var som att leva en skräckfilm, men folk utifrån förstod inte”


– Nu kan vi leva här igen. Barnen leker utomhus och fåglarna sjunger igen. Nu är det fåglarna som äter myggen i stället för tvärtom, säger hon.

I mitten av 1980-talet började myggen bli ett problem i Österfärnebo och kring Nedre Dalälven. Man började välja bort badstrand, grillande och utomhusfika. Då visste dock ingen att de mycket aggressiva stickmyggorna, översvämningsmyggan Aedes sticticus, ens fanns i Sverige. Få tänkte på mygg som olika arter; det var mygg som mygg.

När cirkusen kom till orten 1986 dröjde det inte länge innan den packade ihop igen. Djuren var uppenbart stressade och artisterna kunde inte fokusera. Dessutom fanns inget större intresse bland Österfärneboborna, som hellre ville vara inomhus. Men fåglarna sjöng fortfarande. I slutet av 1990-talet är det närmast outhärdligt.

– Det är svårt att beskriva. Men när man gick ut kändes det som att gå i högt gräs. Det smattrade mot ansiktet och kroppen. Översvämningsmyggan är målsökande och attackerar direkt, berättar Ingrid Bergman.

Samhället började drabbas på ett mer påtagligt sätt.

– Alla som jobbade utomhus; skogsarbetare målare, snickare…., de kunde inte jobba. Barnen kunde inte vara utomhus. Någon som blivit utelåst från husvagnen fick panik och fick köras till psykakuten. En tysk familj, som fått bilen full av mygg när de stannat här, körde av vägen. De som köpt hus eller sommarstuga sålde snabbt med förlust. Korna blev stressade så mjölkproduktionen drabbades. Inget fungerade. Och ingen kom och hälsade på längre. Folk blev ju sjuka i feber och med bölder, berättar hon.

Och så tystnade fåglarna. Döda fåglar hittades sen lite varstans. Andra djur, som harar och rådjur, försvann. Österfärnebo blev något av ett spöksamhälle.

– Det var helt tomt på folk. Det kunde vara jättefint väder med inga barn lekte utomhus, stränderna var öde. Allt var tyst. När man körde mot Sandviken så började man se folk utomhus när man kom till Årsunda. Jag fick köra långt bara för att kunna går ut med hunden. Vi byggde in vår veranda. Vi gav upp att ens försöka vara ute. Det var som att leva i en skräckfilm, men folk utifrån förstod inte det.

År 2000 var läget extremt. Situationen uppmärksammades alltmer i medierna. Men det var ändå svårt att få gehör för kraven på bekämpning. Det var, och är i viss mån fortfarande, känsligt. Även om förståelsen och kunskapen i dag är betydligt större. Att få tillstånd för bekämpning var en brant uppförsbacke. Därefter skulle man behöva kriga för pengarna. Politiker och myndigheter började komma på besök. Korta besök.

– En kvinna här fick besök från länsstyrelsen; det var en kvinna som kom i kjol och barärmat. Hon bad snabbt om att samtalet skulle få fortsätta inomhus. Hon fick nej. Det kanske var grymt, men det var så vi måste göra för att folk skulle förstå hur det var att leva här.

En av besökarna som kom var dåvarande miljöministern Kjell Larsson. Efter besöket och sedan förslaget prövats i en mängd olika instanser kom beslutet om beviljad bekämpning med Vectobac G.

– Det blev debatt eftersom folk trodde att det var farligt. En missuppfattning är dessutom att det handlar om besprutning, som hamnar lite överallt. Men bekämpningen är oerhört riktad och mängden är uträknad med precision.

Den verksamma beståndsdelen i VectoBac G är BTI; protoxin i form av proteinkristaller från bakterien Bacillus thuringiensis israelensis. Ett pulver av bakterien klibbas fast på små bitar av majskolvskärna med hjälp av majsolja. När granulaten landar på vattenytan frigörs lite majsolja som gradvis tar med sig proteinkristallerna så att de sakta sjunker genom vattnet och kan sväljas av stickmygglarver.

Hon säger att det har funnits farhågor om att bekämpningen skulle drabbas hotade arter, som olika skalbaggar.

– Det har varit folk här och letat efter sällsynta kryp som de har sagt eventuellt kan finnas här. De har lyft på stenar och kikat i stubbar men inte hittat några. Jag kan tycka att människan också är en art värd att skydda.

Efter beslutet 2000 och efter provbekämpning genomfördes den första insatsen 2001. Sedan dess har ansökningar om dels bekämpning, dels finansiering behövts göras år för år. Tills i år, då det beslutats om att tillståndet för bekämpning ska räcka i tre år. Pengarna måste de fortfarande ansöka om varje år.

– Först är det ett mycket omfattade kontrollerande och beräknande av larver. Hur många ägg som kläcks beror på översvämningar och vattentemperatur. Sen är det ett rysligt ringade och skickande fram och tillbaka. Och eftersom det här är reservat och nationalpark kan inte Naturvårdsverket fatta beslut utan dispens från regeringen. Sen går man och väntar och är orolig för att beslutet ska komma för sent. Kommer beslutet tre veckor sent, då är det för sent att bekämpa. Därefter kan vi söka pengar. Samma procedur varje år…

10-12 miljoner kronor kostar det; för bekämpningsmedel, helikoptrar, personal och administration.

– Det är mycket pengar i sig, men tänker man på hur vi som bor i området drabbas då är det lite pengar. Folk som aldrig varit här kan tro att det handlar om vanliga myggor. Vi får höra: “Åk till Norrland så får ni vad mycket mygg betyder.” Vi åkte till Norrland och kunde koppla av.

Hela orten är starkt präglad av myggen.

– På andra ställen pratar man om väder och vind när man träffas i affären, här pratar vi om myggen, även på vintern, om hur läget ser ut och om vi får tillstånd i tid. Men det här har gett oss en stark sammanhållning och vi har lärt oss att strida för saker. Får vi andra problem – skolnedläggningar eller att räddningstjänsten hotas – då är vi inte rädd att agera eller kontakta myndigheter

Nu hjälper Österfärnebo andra orter som drabbas av stickmyggorna.

– Nu senast var det Forshaga i Värmland, som fått tillstånd att bekämpa. Jag fick ett tack för kommunalrådet faktiskt. Det roliga är att man har lärt sig så mycket. Jag vet att en del blir förvånade av hur kunniga folk här är om allt som har med det här att göra. Vi har blivit experter på det här. Det bästa är att vi har blivit så goda vänner.

Sommaren 2020 lever Österfärnebo igen och huspriserna har vänt uppåt. Hos Ingrid Bergman i Ista, vid en av älvens många fjärdar, är det bedövande vackert, som ett koncentrat av svensk sommaridyll. När resten av världen tycker att allt stängs ned av coronan ser Ingrid Bergman att livet återvänt.

– Det går ju inte att slappna av helt, vi måste inte ansöka lika ofta och vi får bättre gehör nu, men det kommer nya människor på alla positioner och det kommer nya myggor. Men ett enkelt sätt att beskriva det är ändå att helvetet har blivit det paradis vi känner igen. Så är det faktiskt.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar