Forskare varnar för missvisande studier – därför kan allt du läst om våld i nära relationer vara fel


Det är svårt att mäta pågående våld genom enkäter och självrapporter. Åtminstone om man vill spegla verkligheten och få svar även från dem som är allvarligt utsatta. Det anser Sara Skoog Waller, forskare i psykologi vid Högskolan i Gävle. Ändå fortsätter sådana studier att genomföras, som riskerar att få missvisande resultat.

– Det finns en uppsjö av studier som visar att kvinnor och män är lika utsatta för partnervåld. Men undersökningarna har inte utformats för att fånga den allvarligaste utsattheten, eller den kontroll som många gånger är kärnan i mäns våld mot kvinnor, säger Sara Skoog Waller.

Inte sällan används den forskningen, enligt henne, för att ifrågasätta samhällsinsatser som är särskilt riktade till våldsutsatta kvinnor – på grund av att sådana studier visar att kvinnan lika gärna som mannen kan vara förövare.

Ett av de största problemen med många enkätundersökningar om våld i nära relationer är att den vill fånga aktuella händelser. Det är därför vanligt att fråga om våldsutsatthet under de senaste 12 månaderna.

Men den som är rädd för en partner som utövar systematiskt våld och kontroll är, förklarar Sara Skoog Waller, troligtvis inte så motiverad att besvara en enkät om våld som kommer hem i brevlådan.

– För dessa personer är hemmet den mest otrygga platsen och förövaren har koll på det mesta de gör. Det är alltså inte konstigt att dessa studier missar kvinnors särskilda utsatthet för partnervåld, som i stället exempelvis syns i brottsstatistiken, säger Sara Skoog Waller.

Det våld studierna kan förväntas få med är därmed våld som är av mindre kontrollerande och allvarlig sort, i förhållanden där personerna är mer jämbördiga.

– Undersöker man pågående våldsutsatthet genom enkäter och självrapportering finns det en stor risk för ett systematiskt bortfall. De som är värst drabbade svarar inte på grund av sin situation, säger Sara Skoog Waller, och fortsätter:

– Du behöver mäta våld under en längre tidsperiod, till exempel hela det vuxna livet. Då får du med också tidigare relationer och det är ingen nyhet att det ofta är lättare för den utsatta att berätta om våld och övergrepp efter att relationen till förövaren är avslutad.

Hon förklarar att det alltid finns en risk för lång eftersläpning till när de utsatta dels kan och dels vill berätta. I studier som frågat om utsatthet under hela det vuxna livet framgår det tydligare att kvinnor generellt är mer utsatta än män.

Sara Skoog Waller hävdar också att frågorna som ställs i många enkätstudier inte synliggör kvinnors särskilda utsatthet. Det kan hon konstatera efter att ha granskat ett stort antal internationella studier, som enligt henne dragit missvisande slutsatser.

– Våld i nära relationer är komplext. När man bara skrapar på ytan så framträder inte skillnaderna i kvinnors och mäns utsatthet, säger hon. Men ju mer detaljerade frågor du ställer om vilka handlingar personen utsattes för, hur ofta och vilka konsekvenser det fick, desto tydligare framträder de stora generella skillnaderna i våldsutsatthet mellan kvinnor och män.

Enligt Sara Skoog Waller är det viktigt att mätningar av våld i nära relationer fortsätter att genomföras. Men större hänsyn måste tas till att våld särskiljer sig från andra ohälsofaktorer.

– De studier som visar att kvinnor och män är lika utsatta mäter våldet som konkreta handlingar, men missar de kontextuella faktorerna. Våld är inte enbart enskilda handlingar och kan därmed inte mätas som det. Kvinnor som levt med våldsutövande män beskriver att det värsta inte var de våldshandlingar de utsattes för, utan allt de hindrades från att göra – det minskade livsutrymmet. Man bör försöka mäta våldet som ett mönster över tid snarare än som enskilda handlingar, säger Sara Skoog Waller, och tillägger:

– Det blir ansvarslöst att bara skicka ut enkäter och tro att man fångar verkligheten och sedan ha missat de allra mest utsatta.

Det är ett stort problem att missvisande slutsatser dras utifrån forskningen, hävdar Sara Skoog Waller. Idén om det jämbördiga våldet mellan kvinnor och män är, enligt henne, utbredd. Inom myndigheter är det vanligt att våld exempelvis ses som jämbördiga konflikter mellan föräldrar och att våldsutsatta inte känner sig betrodda, vilket kan innebära att nödvändiga insatser uteblir.

Hon ser också en tendens att ansvaret för våldet läggs på den utsatta kvinnan och en övertro på att allt blir bra om bara den utsatta kvinnan lämnar förövaren och polisanmäler. Men våldet slutar inte nödvändigtvis för att relationen tar slut.

Sara Skoog Waller efterlyser därför ett starkare skyddsnät för personer som utsätts för våld i nära relationer.

– Många rapporter visar att våldsutsatta kvinnor upplever att samhällets stöd och skydd är bristfälligt. En del utsatta beskriver att de hamnat i en värre och farligare situation när de anmäler. Om vi vill att fler ska bli fria från våld så behöver vi öka kunskapen om vilket stöd och skydd våldsutsatta kvinnor och barn behöver, säger Sara Skoog Waller.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar