“Dikter är frön av liv och ibland kan de blomma långt senare”


AB Kulturs Bernt-Olov Andersson minns sin vän Erik Yvell, en ivrig och okonventionell kulturarbetare.

Skogsarbetaren och poeten Erik Yvell har dött. Jag förväntar mig inget sus genom publiken. Han var nämligen ingen känd poet, men han var mycket känd av mig och en bred vänkrets bland författare. För det är ju så att de allra flesta författare och poeter är okända och dör under tystnad tillsammans med sina dikter. Men dikter är frön av liv och ibland kan de blomma långt senare.

Erik var bosatt i Gagnef och inom mig kan jag fortfarande höra hans breda dalmål och skratt. Han var genuint varm. Han hade glimten i ögat och värnade om de allra minsta, de bortglömda och anspråkslösa. Hälsingepoeten Olle Svensson var Eriks och min gemensamma idol.  Men Erik var inte bara en duktig poet, han var också en ivrig och okonventionell kulturarbetare. Vi är några kollegor som kan vittna om detta. Och vid minnet av dessa arrangemang kan det locka till skratt.

Gemensamt för alla kulturprogram var att han bjöd in både författare och publik till sitt hem: huset i Nedre Tjärna i Gagnef eller till sommarstugan i Hean. Jag har hållit föredrag två gånger i hans lilla vardagsrum, första gången om Färöarna och andra gången tillsammans med Gävlepoeten Stig Andersson om författargruppen ”Fem unga”.

Mitt gage var att sonen Jesper tvättade min bil medan föredraget pågick

Kvällen inleddes med att han tog bilen och hämtade sin gamla mamma, som han sedan placerade i den enda fåtöljen i rummet. Publiken satt trångt på stolar runt väggarna. I ett av vinterprogrammen diskuterade man Birgitta Lillpers poesi. Poeten Per Helge var där en gång och det började strömma in folk i huset. Då sa Erik: ”Ja, blir det fler än åtta, då vetetusan hur det ska gå.” Han var inte så vidlyftig med gage till oss föreläsare. Mitt gage var att sonen Jesper tvättade min bil medan föredraget pågick.

Innan detta stod vi bara i slänten och pissmyrorna störde föreställningen genom att krypa uppför våra ben.

På somrarna kunde vi däremot hålla till på den stora trappan ut mot trädgården där det låg långa plankor på bockar. Då var det flera än åtta personer i publiken och hela trädgården var fylld av Gagnefbor. Detta ordnade Erik under tjugo års tid. Ibland bjöd han in frikyrkopastorn och sångaren Artur Eriksson som bodde tvärs över landsvägen. När Per Helge framträdde där hade han lånat in en gammal T-Ford som körde in till scenen med poeten Per Helge i baksätet, spelandes dragspel. I pausen var det pilkastningstävling. Priserna var alltid ”osäljbara böcker” från hans lilla bokhandel ”Bokboden”, där böcker såldes tillsammans med strumpor och kalsonger.

Jag var med på hans allra sista program vid sommarstugan i Hean. Han hade byggt en liten scen bakom den lilla stugan. Innan detta stod vi bara i slänten och pissmyrorna störde föreställningen genom att krypa uppför våra ben.

TIPS: Se en dokumentär om Erik Yvell

Sista gången var för ett par år sedan. Då vräkte regnet ner, så vi var tvungna att hålla till på den lilla verandan till stugan. Föreställningen började med att någon blåste i kohorn. Därefter kom landets försvarsminister och höll föredrag i ämnet ”hundars luktsinne”. Peter Hultqvist ägde nämligen en sommarstuga alldeles i närheten och hans livvakt stod hela tiden på pass i störtregnet. Det regnade lika mycket när det var dags för mig och den fåtaliga publiken hukade under sina paraplyer. Hela föreställningen avslutades med att Erik sålde korv med bröd genom sommarstugefönstret.

Jag saknar dig, Erik. Du var en sådan människa som det behövs flera utav. Jag hoppas att dina dikter hittar den rätta myllan och slutligen blommar för kommande generationer. Läs Erik Yvells böcker! Får ni inte tag i dem kan ni låna av mig. Jag har de flesta.

Bernt-Olov Andersson

Arbetarförfattare från Sandviken. Passionerad antirasist. Förtjust i all slags musik, lokalhistoria och främmande länder.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar