Är Sverige på väg att få ett nytt nationellt derby?


Bilden, leendet, citaten och näsan som försvann innan hela statyn gjorde det.

Det gick undan. Under några minnesvärda dagar förra hösten klampade Zlatan Ibrahimovic in, stegade rakt över rummet och satte eld på svensk fotboll. Malmö skulle visa tacksamhet, ville han tillägga, och Hammarby bli störst i Skandinavien.

Med åren har IFK Göteborg mot AIK fått förkroppsliga rivaliteten mellan landets två största städer, Stockholm och Göteborg, medan Malmö FF mot IFK Göteborg blivit den derbylika uppgörelsen på rent sportslig grund, landets två mest framgångsrika klubbar. 

Sverige kryllar så klart av lokala derbymatcher, men rivalitet som ska sträcka sig över större geografiska områden behöver ett ursprung, till exempel en provokation.

Malmö FF och Hammarby har inte träffats sedan allt hände. Även om lagen möts inför tomma läktare i kväll är det en match som spelas med andra känslor i omlopp än tidigare. Sveket är ständigt närvarande, den provokativa formen för det likaså, det här är ena sidan Zlatan mot den andra, och till råga på allt en match mellan lag som sitter på tronen i svensk fotboll och ett som vill göra anspråk på densamma.

Aldrig någonsin har det funnits lika många och viktiga anledningar för Malmö FF att besegra Hammarby, och i och med det föds så klart en urstark vilja för Hammarby att vinna just den här matchen.

Jag inte bara tror att vi är på väg att få ett nytt nationellt derby, ett regelrätt hatmöte – jag hoppas på det.

En moraliserande vaggvisa

Ordet hat skildras ofta som något uteslutande dåligt i fotbollssammanhang. Hatet är den smutsiga baksidan av ”det vackra spelet”, ett fult bihang. Fotbollen vore bättre, får jag höra, om alla bara var glada hela tiden. 

Ja, vandalism och våld är alltid fel, men om vi avhandlar de självklarheterna kan vi i stället uppehålla oss vid vad man egentligen menar med hat här. Det finns ju ett naturligt och hälsosamt hat när man pratar om rivalitet och sport, ett som alla med en halv hjärna klarar av att förstå och hantera.

Låt oss passa på att jonglera ytterligare en tanke och ta itu med den andra sidan av det där argumentet. Alla känner igen den moraliserande vaggvisan om att ”bara visa kärlek till det egna laget”. Den idén bygger inte bara på en präktig inställning, utan en fundamental missuppfattning. Inte bara om fotbollen som sport, utan om människor.

Jag läste nyligen en bok av den amerikanske journalisten Ezra Klein, som grundat Vox.com, en sajt som bevakar amerikansk politik. Boken, ”Why We’re Polarized” handlar om det titeln antyder, den påtagliga polarisering som präglar amerikansk politik och medier. I boken söker författaren förklaringar till utvecklingen och visar många exempel som visar hur så blivit fallet. 

Bland annat beskriver han hur amerikansk politik mer och mer liknar lagsport.

Det andra laget måste förlora

I ett avsnitt begrundar Klein det faktum att vinna är så pass viktigt att städer brinner och människor dör. Carl Bialik på statistikplattformen FiveThirtyEight har samlat ihop data från 49 idrottsrelaterade upplopp i Nordamerika. Det är en våldsam historia. Anledningarna är känslomässiga och psykologiska, extasen och smärtan får människor att göra det mesta, till och med vandalisera sina egna städer.

I sina försök att förstå hur känslorna kan vara så laddade refererar Klein till Will Blythes bok To hate like this is to be happy forever, som handlar om rivaliteten mellan basketlagen från två universitet, Duke och University of North Carolina, och hur författaren själv funnit mening i sin egen tillvaro i stunder där inget annat räckt till.

”Att leva och dö med sin allians till Duke eller Carolina är inte mindre verkligt bara för att sport bygger på lek”, skriver han.

Människor har utvecklats för att leva i grupp, fortsätter Klein. Att vara del av en grupp och se den lyckas har historiskt hängt samman med goda chanser till överlevnad, menar han. Att bli utesluten eller se sin grupp krossad av fienden har inneburit död. Sport är kraftfullt för att det kanaliserar en av våra djupaste instinkter. 

Han lyfter även fram studier av den slovenske psykologen Henri Tajfel som kunde visa hur ett gäng skolungdomar var mer intresserade av att missgynna en annan slumpmässigt sammansatt grupp än att gynna sin egen. 

Som läsare får man en inblick i rivalitetens kärna och en förklaring till dess kraft: Att det andra laget förlorar kan till och med vara viktigare än att vinna själv.

Får gärna gå dåligt på ett hemskt sätt

Vi som håller på ett fotbollslag vet att det värsta laget vi känner till gärna får förlora, och att det gärna får hända på ett ganska hemskt sätt. Flera gånger. Kanske för alltid?

För att man ska önska ett annat lag riktigt mycket olycka behövs konfliktyta, och där kommer Zlatan Ibrahimovic in i bilden. Han har gjort sitt yttersta för att erbjuda en stor sådan, och i kvällens drabbning får vi kanske ett första smakprov. Den känslomässiga laddningen är omöjlig att förneka, för många med Malmö FF i sitt hjärta representerar både Zlatan och det Hammarby han företräder något att besegra till varje pris. Att hans allsvenska vänsterprassel slutar i tårar har blivit viktigt.

Att matchen spelas inför tomma läktare gör att själva inramningen som brukar skänka legitimitet till begrepp som derby uteblir, och det är verkligen, verkligen synd. Jag hade älskat att se den här matchen i sin fulla skrud, och skälet är enkelt: Fotboll behöver mycket mer än kärlek till det egna laget.

Att hata på det här sättet är att vara lycklig för alltid.



expressen

Related posts

lämna en kommentar