“Skiftar i färg vecka för vecka”


– Här har du det, darrgräset. Det växer över hela ängen, säger Lage Bergström.

Han måste böja sig för att peka ut det låga, tunna och rödbruna gräset. Det är, ärligt talat, inte det första den ovana betraktaren spänner ögonen i på en blomsteräng. Men experter på biologisk mångfald pratar gärna om just darrgräs.

– Det är vackert med de hjärtformade axen och hur de rör sig i vinden. För att darrgräset ska trivas behövs näringsfattig mark, säger Lage Bergström.

Han visar runt på Erik-Lars i Åsmundshyttan i Torsåker. Det är frun Inger Wiberghs föräldrahem, och gården har en lång historia.

För 200 år sedan odlades åkermarken upp, men på en del ställen var det för stenigt. De markerna blev beteshagar och slåtterängar. Några ängsbackar har fått växa igen i omgångar, men Lage och Inger har börjat slå den igen. Den allra finaste ängen har skötts om med slåtter varje år i två sekel.

– Vi slår med lie, sedan räfsar vi bort gräset och vi gödslar aldrig. Förr tog man allt gräs till vinterfoder, säger Lage Bergström.

De rikaste ängarna växer på den fattigaste marken. Om man låter bli att slå, så att gräs och blommor får vissna och ligga kvar, gödslas marken. Då får stora blommor, som hundkäx, möjlighet att breda ut sig. Det leder till att mindre ängsblommorna försvinner efter några år.

Samma sak händer om man slår ängen, men låter gräset ligga kvar och förmultna.

Om man däremot slår ängen, samlar upp gräset och tar bort det, får fler växter möjlighet att leva på ängen. Det är till exempel nödvändigt för jungfrulinet, den pyttelilla blomman i lysande blått.

– Det har funnits här i alla tider, men länge var den bara på några enstaka ställen. Det visade sig att det måste finnas myror som bär iväg fröna och tappar dem, för att jungfrulinet ska sprida sig, säger Lage.

– Sedan kom myrorna och nu växer den överallt.

Den äldsta ängen är den artrikaste, men det finns fler på gården. På ladugårdsbacken jobbar Lage och Inger upp en ny äng – en utmaning, eftersom det tidigare har stått både kor och får där och gödslat marken.

För att ängsblommorna skulle trivas behövde en del av det övre jordlagret tas bort. Hundkäx, brännässlor och andra storväxta blommor revs undan. Nu dyker många fler arter upp på ladugårdsbacken.

Lage och Inger siktar på en lite rörig men trivsam trädgård, utan skarpa gränser.

– Vi tänker oss att det ska gå ihop, att ängsblommorna ska få komma in på gården och att växterna från blomrabatterna ska flytta ut i ängarna, säger Inger Wibergh.

Ängsskötseln gynnar växterna – som i sin tur gynnar insekterna. Här flyger fjärilar, bin och baggar i alla möjliga varianter. Vissa kanske känner igen Lages namn från Arbetarbladets familjesida, där han ibland berättar om insektslivet på gården.

För några år sedan gjorde han en bok om de många arterna.

– Inger gjorde ett herbarium med växterna här på 50-talet. När vi tittade på det kom vi på att jag skulle göra ett fotoherbarium. Det visade sig att det inte har försvunnit några arter, och jag upptäckte insekterna på ett nytt sätt, säger Lage.

Bilderna gör det möjligt att studera insekterna och läsa på om dem. Många fjärilsarter ser förvillande lika ut och det kan behövas närmare undersökning för att reda ut vad som har hälsat på.

– Många är intresserade av fågelskådning och liknande, och vill kryssa att de sett så många arter som möjligt. Jag gillar att begränsa mig till arterna som finns här på gården, för att lära mig mer om dem och dokumentera mångfalden, säger Lage.

De senaste åren har det pratats mycket om att hjälpa pollinerande insekter. Förr var det vanligt med ängar och beteshagar, men de behövs inte i det moderna jordbruket och blir allt färre. Biodlare talar ibland om “gröna öknar” – stora odlingsmarker utan blommor, där det inte finns mat till bina.

Ett sätt att hjälpa insekter är att ta in mer blommor i villaträdgårdar, till exempel genom att göra en del av gräsmattan till en blomsteräng.

– Ett annat sätt vore att skapa blomrika vägkanter. Det finns många, men tyvärr håller lupinerna på att ta över. De blommar bara i några veckor och sedan står de kvar och gör det omöjligt för andra blommor att slå ut, säger Lage och fortsätter:

– Det speciella med en fin slåtteräng är att ängsblommorna avlöser varandra. Det är alltid något som blommar och ängen skiftar i färg vecka för vecka.

Ett populärt sätt att gynna insekter är bihotell. De finns att köpa lite varstans – men många av dem har hål som är för stora och för grunda. Lages lösning är att borra hål i ladan.

– Timret är tillräckligt tjockt för att göra decimeterdjupa hål. De ska vara små, men ändå i lite olika storlekar. Olika vildbin vill ha det på olika sätt.

Genom den söta, kryddiga doften susar fjärilar, bin och skalbaggar. Med jämna mellanrum måste man lägga sig på knä – närmare gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol – och drömma om en egen äng.

För att få en sådan, behövs framför allt tålamod.

– Det tar tid. Man får inte en fin äng på första året, men om man fortsätter hålla efter så blir det bra. Bäst är det att slå med lie, grästrimmern krossar larver och ägg. Och så ta bort allt gräs. Räfsan är det viktigaste verktyget, säger Lage Bergström.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar