Stefan Westrin: Varför hatar ni träd?


Jag hade hyrt en liten stuga under ett stort träd på södra kolonin i Gävle och stugans ägare hade förvarnat mig om att snart skulle grannarna komma. De kom nästan direkt. Pekade på det stora trädet. Menade att det skulle vara bättre för alla på kolonin om vi bara lät dem hugga ner det.

Varför vet jag inte, men jag antar att det hade med deras prudentliga små odlingar att göra. Självklart lät jag dem inte. Södra kolonin har nästan inga höga träd, vilket gör att det trots all annan växtlighet känns lite kliniskt, lite livlöst, lite plågat. Lite som Gävle strand fortfarande är. Och Lindbacka, om ni har varit där. Så som det lätt blir i nybyggda områden. Platt och trist. Artificiellt, som en inte helt lyckad klon av något som på riktigt lever.

Jag tänker att det är människor med väldigt, väldigt små och trånga själar som inte fattar det här. Som vill hålla på och fälla träd hela tiden. I Gävle verkar det finnas gott om dem.

De 150-åriga lindarna som växer längs med Gavleån skulle bryskt tas ner och ersättas med nya små taniga plantor här om året, det hade kommunen bestämt. Så såg planen ut innan det startades namninsamlingar bland Gävleborna och projektet sattes på paus. Jag hoppas att det inte tas upp igen.

Året innan det högg man ner lönnar i den mäktiga allén på Staketgatan, klassat som riksintresse. Kommunen ville inte säga ett knyst om det innan, de kanske ville slippa trädkramare och politisk strid. Anledningen var att man ville bygga en ny busshållplats, som man ville skulle synas väl. Elva lönnar rök. För en busshållplats! Så ofantligt futtigt.

Världens största äppelträd, som till ett par år sedan stod i Gävle? Fuck it, hugg ner, här ska byggas radhus.

Vad är det med er?

Träd lever i hundratals år. Vissa lever i tusentals. Det finns träd som levt i över femtusen år, och som lever alltjämt. Det låter otroligt, men det är sant. De var med redan innan människan upptäckte skriften, de har stått där medan faraoner i Egypten byggde högre och högre pyramider, medan krig rasade, medan imperier föddes och lade under sig hela världar och sedan krympte ihop och försvann, de var med när Iliaden och Odysséen diktades ihop och de var redan gamla när det vi kallar medeltid gled över i det vi kallar renässans.

En vanlig svensk gran har ett rotsystem som är 9500 år gammalt. Hur gammal är du själv? Är det för mycket att be om lite ödmjukhet?

Var går gränsen egentligen mellan vad som är du och vad som är träd?

I religioner och mytologier över hela världen är trädet en djupt laddad symbol. Vi finner det i trädet Yggdrasil i nordisk kosmologi, i mayafolkets månträd, i Egyptiernas sykamorträd, kiskanträdet i Babylon, och i det bodhiträd under vilket Siddharta Gautama bli upplyst och därmed Buddha. Det signalerar den djupaste vördnad.

Någon gång under den där tiden då det vi kallar medeltid omärkligt gled över i det vi kallar renässans gick den italienske poeten Petrarca upp på ett berg och blev den första moderna människan. Ingen annan hade innan honom, sägs det, gått upp på ett berg bara för att kolla på utsikten. Det skapade ett helt nytt förhållningssätt. Att människan, i bokstavlig och bildlig bemärkelse, skulle kunna lägga under sig naturen. Besegra den, om så bara för nöjet att se hur den såg ut på lite avstånd.

Det är i ett historiskt och kulturellt undantagstillstånd människan fått för sig att vi ska lägga under oss allting, kuva allting och omforma det efter våra egna rätt godtyckliga nycker. Allt pekar på att det är en väldigt farlig sorts hybris, som i förlängningen innebär att vi trycker gasen i botten mot förintelsen.

Inte av träden, de klarar sig nog, de har klarat det mesta. Men av oss själva, som art.

Vi själva är primater, påminner oss fransmannen Jacques Tassin.

Vi kommer från träden. Våra händer är gjorda för att klättra i dem, våra tänder för att tugga på allt det vi kunde hitta i matväg som växte och slingrade sig längs stammen och bland grenarna. Fortfarande andas vi in vad träden andas ut. Och träden andas in vad vi andas ut. Så var går gränsen egentligen mellan vad som är du och vad som är träd?

Det är som att vi, i vårt speciella kulturella och historiska transtillstånd av art-egosim, har glömt att vi också är symbiotiska varelser.

Där har vi en lektion att lära av träden, menar Jacques Tassin. Han är forskare i växtekologi och skriver oerhört franskt och spirituellt, med självklara hänvisningar till Dumas, Bergson, Chateaubriand, hela litteratur- och filosofikanon sedda från en fransk bildningshorisont, om träd. Lite långrandigt ibland, men aldrig torftigt.

I boken “Tänk som ett träd” skriver han om träd som varelser helt i avsaknad av vårt sätt att tänka oss själva som individer, något som måste försvaras och kanske bli starkt på andras bekostnad. Trädet, skriver Tassin i bokens slutkläm, “sluter sig inte inne i sig självt, utan vidgar sig utan uppehåll, alltmer decentraliserat, utan fixa idéer, alltid försonande och alltid oavslutat”.

Det skulle man kunna fundera på, i stället för att tjura för att något lite av kvällssolen ibland lyser på en tall i stället för ens ansikte.

ny bok

Jacques Tassin

“Tänk som ett träd”

Översättning: Astrid Hjort

(Bakhåll förlag)



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar