Ingen ville se Hammarby mot Göteborg


Efter en första halvlek som bäst beskrivs som en re-make av presskonferensen där Olof Palmes mördare inte avslöjades – man väntade ut två tredjedelar innan man helt enkelt insåg att nej, det blir inget, och gav upp – var det matchen ingen framför tv:n ville se, och 45 minuter senare resultatet ingen på planen ville ha.

Var är Hammarby på väg? När ska IFK Göteborg göra något mer än att nästan fungera?

Det här såg ut som det tenderar att göra i allsvenskan just nu: Ett lag som står där och bygger metodiskt, ett annat som lugnt väntar på att det hela ska misslyckas. Fotbollen som rinner ut på andra sidan är långsam och kvävande. Allsvenska klubbar har i stor utsträckning gjort det till sin ambition att bygga spel bakifrån. Många klarar av det till viss del, men många har också förstått hur få som mäktar med att göra något vettigt av sitt bollinnehav. Rikard Norlings AIK segrade sig till SM-guld med den insikten i högsta hugg: Stå där och plottra med era småpassningar så tar vi över när ni är klara.

Den som minns fjolårets möte mellan Hammarby och IFK Göteborg minns en helt annan match. Bortalaget dök upp fulla av självförtroende men gav bort mål efter mål under extremt synkroniserad Bajen-press. Hammarby frustade sig genom matchen framburen av sina läktare och framför ögonen på en tränarduo som bara skrattade. Alla hade öppet mål och till slut fick Poya Asbaghi försöka förklara hur hans lag, som vid tidpunkten hade häng på tabellens högsta placeringar, släppt in sex bollar. 

Hammarby 2019: Före i utvecklingen, före i tanken och före i tabellen. 

Och Hammarby 2020? Skulle vi närma oss en slutsats om vilket lag man tänkte vara den här säsongen efter den förlösande segern mot Kalmar FF?

Här klev man in utan sin publik, utan sin rytm, utan sina nyckelspelare i bra form och med en tränare som dagen till ära medgivit i Dagens Nyheter att han är bekymrad över sakernas tillstånd. Man ägnade en timme åt att stånka och stöna mot ett välorganiserat, samlat försvar innan det blev för tråkigt. Är det årets upplaga? Ett Hammarby som tröttnar? Som låter sig definieras av sin egen besvikelse? En hel del tyder på det. Bajen körde fast, gång efter gång, och det började se ut som det har gjort, en segrörlig och förtvivlad kamp för att återfinna fjolårets naturliga flyt. När det inte uppenbarar sig är det inte många som känner för det.

Ludwigson utmärker sig match efter match

Hit kom ett mindre dogmatiskt IFK Göteborg än det som kapitulerade förra året. Poya Asbaghi hade utrustat sitt lag med en bättre matchplan, om än mindre romantisk, och ägnade mycket tid åt att stå redo i en 5-3-2-formation för att frustrera Bajen. Ju längre matchen pågick, desto mer växte man in i sina omställningar, och hade det inte varit för en storspelade Davor Blazevic hade Giorgi Kharaishvilli straffat ett allt ängsligare hemmalag innan den här säsongens grönvita huvudperson tog sig in i handlingen.

Gustav Ludwigsson avgjorde hemma mot Varberg, borta mot Kalmar och här kom han som ett lok genom molnet av grönvit ångest och rev sönder Blåvitts försvar innan han serverade Imad Khalili matchens första mål. Plötsligt syntes livslust i hemmalaget. Energinivåerna satte av uppåt, halvchanserna blev fler, Hammarby såg ut att snudda vid sin självklarhet, och så kom tilläggstiden.

När det gäller löpkraft och beslutsamhet har Ludwigsson en utmanare i IFK Göteborg, högerbacken Emil Holm som kan korsa en fotbollsplan på tio steg. Straffen han vann åt Hosam Aiesh och sitt lag innebär ett rättvist resultat den här kvällen, men om vi ska vara helt ärliga hjälper det föga för allsvenskans lag nummer 11 och 12.

Blåvitt har för många utropstecken mellan raderna, laget fortsätter att nästan fungera, men det bär ingenstans, det tar inte fart, och för Hammarby är frustrationen den omvända: Det fungerar nästan inte alls.



expressen

Related posts

lämna en kommentar