Kvinnan med de gröna fingrarna – nu vill Inger Svedvall försörja sig på sin grönsaksodling


Vaksamma ögon möter mig när jag kliver ut ur redaktionsbilen. De tillhör tuppen Elvis och hans följe av sju hönor. Strax därpå dyker Inger Svedvall upp och välkomnar mig till sitt hem.

– Han är smart, säger Inger och syftar på Elvis. En gång spatserade han bort till grönsakslandet och lyfte upp täckduken med näbben så att hönorna kunde ta för sig. Själv åt han ingenting. Han är en riktig gentleman.

Inger bor i det idylliska Sätra i utkanten av Sandviken. Runt husknuten finns en gammal fornlämning och milsvida skogar. Två komponenter som bidrar till den perfekta atmosfären för Ingers grönsaksodling.

– Målsättningen är att bli helt självförsörjande, säger hon.

Inger minns barndomsåren på mormor och morfars gård med värme. Det var där intresset för odling föddes.

– Morfar berättade för mig om spanska sjukan som härjade 1918. Då var han tio år och en av få i bygden som inte insjuknade. Tillsammans med sin mormor fick morfar hjälpa de andra. Det var morfar som lärde mig att ta till vara på allt som gården har att erbjuda, berättar hon.

När Inger sätter potatisen gör hon det som hennes morfar lärt henne:

– Istället för att slänga ner potatisen som många gör så lägger jag varsamt ner den i myllan. Man kan säga att jag sätter potatis med andakt. Hellre att det blir lite mindre och lite godare.

Medan vi rör oss över gräsmattan i riktning mot växthuset stannar Inger till vid en rosenbuske.

– Jag använder ofta rosenblad i matlagningen, berättar hon.

Inger är också en flitig flugfiskare och en av hennes paradrätter är egenfångad lax som hon gravar och serverar med rotfrukter och rosenblad. Rätten kallas för rosenlax i rotvälta.

– När jag är ute och fiskar gör jag tvärtemot vad många sportfiskare gör i dag. Jag fiskar bara upp den fisk jag vill äta.

Efter lite snack om fiske fortsätter vi ner mot växthuset som ligger inbäddat i ett hav av grönska.

– Det pågår ett krig mellan mig och fåglarna. De försöker alltid äta upp mina grönsaker. Häromdagen hade jag besök av några tranor, berättar Inger.

Dessvärre lämpar sig inte jorden på Ingers tomt för odling. Enligt henne beror det på att marken ursprungligen är gammal havsbotten och att jorden består utav blålera.

– Jag har fått hjälp av min son att bygga upp egen jord som vi odlar på. Jorden som vi tagit fram är en blandning av sand, kalk och kompostjord. Man får laborera lite och räkna med svinn.

Vi går in i växthuset och möts av långa rader av tomatplantor. En bit in till höger ligger det även en stor hög med spillning.

– Det är ett försök till champinjonkompost av hästspillning, berättar hon.

Sedan millennieskiftet har Inger även hållit i odlingskurser i växthuset. Den senaste höll hon i våras. Hittills har hon sagt att den senaste kursen kommer bli den sista. Men varje år är det alltid några som hör av sig och vill att hon håller i en ny kurs.

Efter en rundvandring i trädgårdens rike blir kaffesuget för stort och vi går in i hennes villa för att fortsätta samtalet.

– Tyvärr blir det kaffe utan dopp, ursäktar Inger.

Kaffet fylls upp i muminmuggarna. Från ångorna som ringlar upp från muggarna väcks minnena till liv igen. Inger börjar tala om episoder ur sitt liv och om akvarellmålandet som blev räddaren i nöden:

– En gång hade jag en av Sveriges största småskaliga champinjonodlingar. Jag hade verkligen satsat och gått in hårt med champinjonodlingen, men över en natt förlorade jag allt. En annan aktör fick monopol på champinjonförsäljningen till livsmedelsbutikerna. Hela min satsning hade helt plötsligt varit förgäves.

Det här inträffade kring 1995 och i samma väva lämnade Ingers dåvarande man henne.

– Jag befann mig på botten och det blev en kamp för överlevnad. Av en slump började jag måla tavlor i akvarell. Motiven var ofta hämtade från natur och djurlivet i trakten. Då spelade det ingen roll om jag målade fel eller inte. Det handlade om att överleva, två timmar i taget intalade jag för mig själv.

En dag när tavlorna stått utomhus för att torka passerade ordförande för Sandvikens konstförening Ingers hus. Han fick syn på tavlorna och gillade det han såg.

– Jag fick 6 000 kronor för tavlorna. När allting bara går åt helvete så löser det ofta sig för mig. Det känns som jag är född under en lycklig stjärna.

Nu är det andra tider. Inger ser positivt mot framtiden och berättar om odlingarna i Storskogen. Jag frågar henne var Storskogen ligger, men allt jag får som svar är att platsen är hemlig. Det ger platsen en magisk prägel.

Företaget som Inger driver är även namngivet efter denna mytomspunna plats och heter Storskogens Eko. Namnet syftar till att alla hennes produkter är ekologiska och att de bär på en historia, lite som ekon från fornstora dagar.

– Jag har en sommarstuga uppe i Storskogen som jag köpte 2011. Grundstommen är från 1500-talet. Sen har jag även en stuga i Bäckdalen med närhet till naturen som jag hyr ut. Den funkar som ett komplement till försörjningen.

Klockan rusar iväg och även om skriet från vildmarken lockar är det dags att återvända till redaktionen i Gävle.

Jag sätter mig i bilen och ska precis åka i väg när jag inser att jag glömt jackan inne hos Inger.

– Hallå! Det är jag igen, jag ska bara hämta jackan, ropar jag när jag kliver in igen.

Då får jag inget svar tillbaka.

Inger har redan återvänt till sin växtodling och jag tar min jacka och beger mig tillbaka till stadens brus.

Tre husmorsknep från Inger Svedvall:

Om man har problem med myror ska man spara kaffesumpen och strö den där myrorna rör sig. Ganska så snart kommer myrorna ha försvunnit.

Ibland är regnvattnet surt. Strö aska över jorden för att höja PH-värdet. Aska är bättre än kalk.

Genom att förvara morötter i en låda som varvas med vartannat lager blöt myrmossa håller sig morötterna längre. De ska då förvaras i ett svalt utrymme som t.ex. en jordkällare.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar