Här är böckerna du ska läsa i sommar


Tänk. Det finns så många böcker att det är svårt att förstå hur många det faktiskt är. Det rör sig om 15 000 böcker varje år, tryckta böcker på svenska. Av dessa är drygt 5000 skönlitterära. Det blir rätt mycket och svårt att överblicka. Ur detta myckna har några böcker fallit på läppen för en av alla läsare, eller snarare inför ögonen. Läppen läser inte så bra som ögonen, men den bistår med torrhet, fukt och gapande. Nå. En inledning är det som nu blir skriven och förhoppningsvis läst av åtminstone en annan.

Slumpen, som inte är en tillfällighet, har varit min bisittare och somliga av böckerna som kortfattat kommenteras är nya, andra äldre. Böcker för barn, faktaböcker, essäer, noveller, romaner, poesi. Det finns ju indelningar, uppdelningar, genrer.

Först två böcker riktade till barn och alla som minns hur det var att vara barn och som vill minnas hur det var, att vara barn.

Shaun Tan

“Ankomsten”

(Kabusa böcker)

“Ankomsten” är en bok om allas vårt uppbrytande, vår flykt, vår förflyttning från den vanliga och hemtama, det trygga och kända till det otrygga och okända, ovissa och skrämmande och annorlunda. Av måste. Av tvång. Av världens gång.

En medborgare med en resväska och mynt för att finna en plats att bli i en tid. För arbete och vila, husrum och mat. För ett anständigt liv.

En bok utan ord, med berättande bilder. Ordlös roman? Ja, sällan har en bok dragit in läsaren i en sådan tydlig oro fylld av hopp. Helt utan återvändsgränd.

Kristen Roskifte

“Alla räknas”

Svensk text: Johanna Thydell

(Natur & Kultur)

I en tid då ansvariga politiker talar med ord som volymmål när det handlar om mänskor som vi, om oss som skulle kunna vara de som knuffats bort av bomber och granater, som flytt, då kan vi sätta oss kring Kristen Roskiftes bok ”Alla räknas” och vidga vår förståelse hur det är för andra, hur det skulle kunna vara för oss och hur det borde vara för alla. Alla räknas i ”Alla räknas” – och det är möjligt att tänka sig ett världsomspännande ”VI”.

Några romaner, så. Och för denna läsare sådana som det går att dröja kvar i länge och spegla andras och egna livserfarenheter i. För att få syn på och börja finna i minnenas töcken. Dimman bort.

Annie Ernaux

“Åren”

Översättning: Maria Björkman

(Norstedts)

Hur många år måste passera innan de svårigheter vi har i vår familj, krets, kultur, slutat förminska oss, förvrida oss? Det där med klassresa, det där med flykt, det där med att byta fot socialt, kulturellt och ekonomiskt. Jag hade tänkt skriva att Annie Ernauxs roman ”Min far och Kvinnan” (Översättning Katja Waldén, Norstedts) är en alldeles fantastiskt intressant text, en berättelse ur den egna erfarenheten som många som inte fötts med guldsked och räkmacka känner igen sig och som öppnar för att se också olikheterna. Dessutom en skildring av det andra könet, ja, kvinnan som ’den andra, som bihang. Fullständigt onödigt, men påhittat av de som makten sig förskaffat. Minns att mor fick brev och att det på kuvertet stod ”Fru Gösta Söderhäll”. Mor skrattade. Jag ilsknade till. Mor sa: “Det vet inte bättre” och virkade några varv till på linnetäcket. Ja, en fantastiskt läsvärd bok, men så kom ”Åren” av samma författare till mig och då förstod jag att mer än detta behöver jag inte läsa för att återigen försöka tänka på världens gång och mänskans villkor, hur minnet och våra gemensamma hågkomster blir avtryck i våra handlingar, hjälpredor för våra handlingar, dofter och smaker att samtala om. ”Åren” är en sorts vår gemensamma självbiografi, ja, för oss som fötts kring mitten av förra seklet och till dess slut. De stora händelserna. De personliga minnena av dess händelser. De personliga händelserna som öppnar minnenas skafferi likt en gång för Proust när han åt en madeleinekaka. Och förändringen av det minda som de nya erfarenheterna för med sig. Det förflutnas delvisa omformande.

En märklig sak är att Édouard Louis är citerad på omslaget till ”Åren”. Citatet lyder ”Ett av fransk litteraturs stora mästerverk.”. Sådan överblick äger inte jag, men det är en alldeles nödvändig bok för den som vill förstå minnet och nittonhundratalet och tiden före och den framtid vi kan ordna till något bättre, något rättvisare, sannare, godare och skönare.

Alldeles innan ”Åren” blev läst hade Édouard Louis ”Vem dödade min far?” (Wahlström & Widstrand, 2019, översättning Marianne Tufvesson) gjort mig både ledsen och arg. Alla dessa medborgare, världsmedborgare, som likt smörjolja i det stora maskineriet ägt av de få, förångas, glöms bort och blir mentala melanom några generationer framöver.

John Le Carré

“En fri agent”

Översättning Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers Förlag)

Om en spänningsroman skall rekommenderas är det John Le Carrés senaste, ”En fri agent”. Det är en berättelse om en agent, Nat, som nästan lämnat bordet, men som blir satt i arbete igen på grund av en ung man, Ed, som nästan får Nat att dabba sig – och den skickliga Florence, allt genomskådande, och genom dessa en beskrivning av en märklig värld där Brexit och president Trump faktiskt existerar.

John Le Carré, som i tacktalet när han mottog Olof Palmepriset tidigare i år sade: ” Jag är inte någon frontkämpe för sanning och mänskliga rättigheter. Jag har inte lidit på grund av mitt författarskap. Jag har blivit rikligt lönad för det.”

Han fortsatte:

“Inte heller kände jag mig jämbördig med någon av de tre författare som föregått mig på detta podium. Vaclav Havel som jag flyktigt lärde känna och vördade; den orädde Roberto Saviano. Båda blev på olika sätt sina verks martyrer. Och så Carsten Jensen, som skriver om konflikterna i världen och bär bud om dess plågor.” Och i slutet av talet: ”Han höll sitt sista tal i FN 1985: ett fåfängt försök att få till stånd ett internationellt, lagstadgat förbud mot kärnvapen. Trettio år senare röstade den svenska regeringen för just ett sådant förbud. När regeringen nu uppmanats bekräfta sitt ställningstagande har den efter amerikanska påtryckningar skjutit upp beslutet. Frågan är åter uppe på bordet. Vi får se hur det går.”

Poesi, då? Jo, ymnig läsning och fyra särskilt intressanta.

Yang Lians ”Berättande dikt” tolkad från kinesiska av Susanna Hus och Anna Gustafsson Chen (Bokförlaget Wanzhi) är en omtumlande, underbart krävande läsning, där ögonparen går i kors emellanåt, måste skuggas av hand eller ögonlock nu och då, fingrarna bläddra bakåt för att komma åter till tidigare skänkta referenser, förbindelser och kopplingar och retsamheter.

”jag hinner aldrig i tid till en begravning” heter det på ett ställe och ordet ”begravning” blir härligt mångtydigt. Hur var det med massakern på himmelska fridens torg? Hur är det med den nya Hongkonglagen som nyss beslutades om? Vad har vi begravt utan att hinna eller vilja se? Vilja förstå?

Liksom Gao Xingjian (Nobelpriset i litteratur 2000) gjorde sig Yang Lian omöjlig i Kina i samband med massakern 1989, men till skillnad från Gao Yingjian har Yang Lians huvudsakliga skrivformer varit poetiska. Hos Yang Lian finns ett samtalande mellan klassiska kinesiska poetiska uttrycksformer och västerländsk modernism. Den kinesiska poeten blev en vagabond som skriver kinesisk poesi.

Samlingen ”Berättande dikt” skrevs under åren 2005 – 2009 och är en mycket rik diktsvit, musikalisk, byggande på livserfarenhet och försök att renodla tankarna och finna form och ord att just berätta poetiskt. Jo, det är krävande, härligt krävande och vad jag förstår har även, inte översättarna utan tolkarna, Susanna Hua och Anna Gustafsson Chen lyckats förmedla de mycket sammansatta och erfarenhetsmättade dikterna, från författarens födelsestund 1955 via femtio års minst sagt omvälvande utveckling i Kina och världen, där även läsefrukter och historien agerar, till ett inledande grubblande över det förflutna och varthän nuet riktar sig och poetens vilja att ta sig ut ur de tankesystem och traditioner som beslöjar, låser fast. Vad skrev jag nyss? Jo, att poeten försöker begripa vad som hindrar det möjliga i liven och samhällena för att få åtminstone ett språkligt grepp om detta liv och sålunda erbjuda ett öppnande där för den läsande. Just den här läsaren är omtumlad, tacksam och redan omläsande. Sånt här:

varje ord är där det inte ska vara /famnar /sina egna sprickor / varje ord med ögon fyllda av tårar / som inte rinner / först då ritar de upp en sedan länge bortrunnen torka /under varje stenkind byggs ett stenfängelse…

Niklas Rådström proklamerar och visar och hävdar i ”Då, när jag var poet” (Albert Bonniers Förlag) att poesin har en egen ständigt skiftande melodi, en språklig bråkighet som öppnar våra ögon och vårt känsloliv och förnuft. Och irriterar vår förnumst och våra fördomar.

Sjön som häver sig och sjunker / vågorna som med ebben sakta slocknar mot stranden / och så friheten att till sist ensam vandra / ner till havets botten.

”Ur världen” är titeln på Eva Runefelts senaste diktsamling och vardaglighetens lysande storhet och ibland osynliga förklaringsvidd skrivs oss som meddelande, exempelvis så här i dikten ”Svirvel”:

Bräcklig är ett läte / svälj inte / Låter som brädor som / vinda sammanfogas / Klena plankor fryser / fort isär av kalla springor, /lera och minsun /…/

Svirvlandet av det som är, det som blir, det som ännu inte sagts och förståtts och som kanske aldrig går att ordsättas, möjligen avbildas i konsten. Och poesi är väl – konst?

Emellanåt är det svårt att veta, att förstå, varför man fäster sig vid några rader. Särskilt i en diktsamling som bara råkar komma inför ens blick, bli slumpartat uppslagen på sidan 15 och ordet ”Svirvel” ligger som ett blänke inför en som nyss inte var sugen alls och bjuder in.

”Svirvel” träffar rodd och fiske på Dalälven och Bodaån. Det är sextiotal. Liten träeka. Jag ror. Bror min sitter i aktern med spöt i. Vi ror drag. Han svirrar. Hör ljudet där nere i vattnet. Draget snurrar, virvlar i den långsamma rodden. Hör inte ljudet. Låtsas att det hörs. Svirrandet. Och nu ”Svirvel”. Ekot från Paul Celans ”Andningsvändning” (Lublin Press 2014, översättning Anders Olsson): ”Svirrträn far in i ljuset, sanningen / hör av sig.”

Svirvel. Svirrträ. Svirra. En trio ord som möts i tillfällighetens och målmedvetenhetens och minnets ström. Tack, Eva Runefelt. Tack Paul Celan och Anders Olsson. Tack min bror.

Harald Meller & Kai Michel

“Himmelskivan från Nebra – Nyckeln till en svunnen kultur i Europas hjärta”

Översättning: Joachim Retzlaff.

(Daidalos)

Två tjuvar ger sig ut med metalldetektor en dag. Gravplundrare. Det är 1999. I den tyska delstaten Sachsen-Anhalt. De hittar något. Spaden slår strax i något som skulle kunna vara en hinkbotten. Det är det inte. Det är en LP-stor skiva med en smula glimmande delar, men smutsig. Men, nog är där guld! Metallskivan säljs för en skaplig penning och säljs igen och efter en tid får Harald Meller, nybliven chef för landsmuseet för förhistoria i Halle och landsarkeolog i Sachsen-Anhalt vetskap om fyndet. En ordentligt spännande historia rullas upp där säkerhetspolis träder in och Meller lyckas få tag på vad som visar sig vara en metallskiva som är närmare fyra tusen år gammal och beskriver hur solår och månår förhåller sig till varandra. Och: metallskivan skriver om vår historia. Skivan är som en flaskpost från anno dazumal som berättar att här fanns en högkultur som kan mäta sig med kulturerna i Mesopotamien, Egypten och Indusdalen.

Alltså. Det är en så spännande berättelse att man dånar. Alltså. Det som är skrivet i historieböckerna måste skrivas om. Alltså. För att några gravplundrare gjorde bort sig. Alltså. Bronsåldern i Centraleuropa var mycket mer sofistikerad och geografiskt rörlig än vi tidigare vetat.

Upphittandet av Himmelskivan i Nebra innebär en omskrivning av vår historia och ödmjukheten inför det förflutnas aktörer växer.

Jared Diamond

“Vete, vapen och virus – En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13000 åren”

Översättning: Inger Johansson.

(Norstedts 2001, nyutgåva Volante 2020)

Om vi vill ha en smula perspektiv på Corona och COVID-19 är Jared Diamonds ”Vete, vapen och virus” (belönad med Pulitzerpriset 1998) uppslagsrik och en smula omtumlande. Här är varken strukturer skapade av människan eller framgångsrika individer det centrala i förståelsen av historisk utveckling, utan mat och farsot. Diamond har i sitt författande och sin forskning delvis i opposition mot idealistisk och marxistisk historieskrivning hävdat att epidemier, krig och tillgång på matvaror formar vår tillvaro. Vi vet inte med säkerhet ursprunget till det coronavirus som nu sprider sig över världen, men ska vi tro Diamond är de öppna marknaderna för vilda djur som finns runt om i världen och särskilt i Kinas storstäder en trolig startplats för världsomspännande spridning av dödliga virus. (Jared Diamond intervjuades i Dagens Nyheter 20:e mars av Martin Gelin.)

Avslutningsvis blir det svårt att undvika författaren Stig Dagerman. Den samling med titeln ”Nattens lekar” (Norstedts med förord av Colm Tóibín) som omfattar samtliga Dagermans noveller och prosafragment är för boende i Norduppland en skänk av hög kvalitet och för alla som bor utanför Norduppland något att hålla upp för att få syn på de egna boplatsernas nyanser och språk, strukturer och enskildheter. Snöblandat regn på Norrgärdet i Älvkarleby är inte detsamma som snöblandat regn på andra håll, men snöblandat regn är det fuller väl ändå.

Bengt Söderhäll är fri skribent i ständigt i samtal med Stig Dagerman. Medverkar regelbundet på AB Kultur.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar