Zlatan har lyft Milan ur gyttjan


När han anlände till Milano för att, som det i alla fall såg ut, avsluta karriären där han alltid lovat att avsluta så var Milan ett lag i spillror. 

När ett lag rasar samman så gör det det på alla plan. Självförtroendet var i botten både kollektivt och individuellt, stämningen i omklädningsrummet var spänd och alla var ifrågsatta. Sen kom Ibra och med honom förväntningarna om ett nytt Milan. Jag tillåter mig att göra bokslut fast det återstår några matcher. 

Kollektivt är Milan ett helt annat lag i dag jämfört med december 2019. 

Kollektivt vinner man tillsammans och kollektivt är självförtroendet så starkt att man till och dunkar nävarna i bordet efter ett kryss borta mot Napoli. Vinnarmentalitet i en grupp är inget man bara implementerar över en dag. Det tar tid och för Milans del krävdes något utöver det vanliga. 

Just att plocka ihop spillrorna och inte bara sätta ihop de igen men faktiskt göra helheten starkare än på mycket länge har varit Zlatans största bedrift i Milan. Egentligen kan man använda hela post-lockdown-säsongen som exempel. Kessie som värvades dyrt från Atalanta har aldrig fått utväxling på talangen i Milan och nog har han vid tillfällen ångrat att han lämnade staden timmen bort österut vid tillfällen. Kessies avstannade utveckling är bara ett exempel på spelare som gått vilse på Milanello. 

 

I den mörka fotbollskulverten fanns också Bennacer, Calhanoglou, Romagnoli och kanske det tydligaste exemplet av de alla, Ante Rebic. 

Minns ni Antonio Nocerino som under ett par säsonger såg ut som Messi (nåja)? Han har under efterkarriären tillskrivit sin höga nivå i Milan Zlatan. Och jag kan lova er att dagens Milan-spelare kommer nämna svensken med liknande ordalag. 

Calhanoglou har om vi ska tala klarspråk en skugga av Leverkusen-versionen under hela sin tid i Milan. Ante Rebic var utanför truppen och på väg bort i januari, innan Zlatan anlände. Bennacer beskrevs av samtliga som en överskattad spelare, och en total felscoutning av Milan. Capitano Romagnoli var mest stor men alltid ojämn. 

– Om jag spelar i Milan nästa säsong vinner vi titeln, sa Zlatan nyligen i det italienska veckomagasinet Sportweek. 

Hur tror ni det landar i gruppen? 

Jag menar samtidigt som han skäller ena sekunden och hyllar den andra, kravställer som ingen gjort i Milan sen Berlusconis dagar. 

Zlatan har lyft Milan ur gyttjan, gått loss med högtryckstvätten och håller nu på att polera lacken på det här laget. Ta bara onsdagens match mot Parma. 

Kessie ser så där bra ut som man önskade efter Atalanta-tiden och Calhanoglou, vad ska man säga? Det är ju en helt ny spelare. Han är en fröjd att följa på planen. Romagnoli ser ut som Nesta och Rebic är pånyttfödd. 

 

När Dejan Kulusevski mötte sin stora idol på mäktiga San Siro, om än tomt, blev han en åskådare. Visserligen en åskådare som träffade ribban, men den här matchen handlade bara om Milan, trots att Parma tog ledningen (oförtjänt) innan halvtidsvilan. Nej, Zlatan är gud i fotbollsolympen och Kulusevski har precis hittat hittat början av vägen som kan ta honom dit. Det som sticker ut är givetvis hur snabbt han inlett sin vandring. För bara ett drygt år sedan lirade han i Atalantas primavera-lag. Nu är han såld till Juventus för nästan en halv miljard. 

Han har bara snuddat på fotbollskarriären. 

För Zlatan blev det inga mål mot Parma trots många fina chanser, men runt honom spelade adepterna den fotboll professore Ibrahimovic undervisat sedan januari. 

Hur kan en klubbledning ens tänka tanken att göra sig av med en sån tillgång?

 

LÄS MER: ”Zlatan blir väldigt arg, ibland vid fel tillfällen”
LÄS MER: Missen som kostar Manchester United 280 miljoner
LÄS MER: Agüeros val – får 200 miljoner direkt när han skriver på

Ibrahimovic om liv i rymden och att vara astronaut



expressen

Related posts

lämna en kommentar