“Se hans grav” – Bengt Söderhäll om sorgen över två poeter som dog alltför unga


Det är riktigt svårt att komma åt sorgen över att livslågor kan vara alltför korta. Jo, det är en sorg, trots att vi inte är släkt eller känner varandra eller är världsmedborgare samtidigt eller ens medborgare i samma språk och land och nation och by. Eller handlar mat i samma affär. Inte ens cyklat tandem i lag.

Första gången den sortens sorg tog plats var när jag förstod att Stig Dagerman var död långt innan jag läst vad han skrivit. Det var ju så levande. Därefter var det Karin Boyes Kallocain och inte hon heller levde längre. Och Camus död i bilolycka i början av januari redan 1960. Sedan var det Jimi Hendrix, Jesus, Janis Joplin, Jim Morrison och än fler.

Och nu i våras Yahya Hassan. Som katten kring het gröt har jag gått kring hans båda diktsamlingar och kring vetskapen att han inte längre finns i livet. Inombords har ’24 år’ klämtat, med dymmelkläpp i den inre klockan. Vem mer? Vem är det som likt Yahya Hassan inte blev mer än dubbla dussinet gammal? En författare?

Efter bläddrande i böcker i tid och otid, hamnar händerna i några tygkassar med blixtlås och överst i andra kassan ligger ”den andaktsfulle visslaren – lyrisk mässa av Gösta Oswald”, utgiven på Bonniers 1946. På försättsbladet i blått bläck ”till Stig Dagerman från en beundrande yngling,”, inget namn, dock, efter det komma där det skulle ha stått ”Gösta” eller ”Gösta Oswald”. Jag läser det som att författaren var blyg inför den redan etablerade Stig Dagerman. Oswald var 20 år och Dagerman 23. Dagerman hade debuterat året innan med romanen ”Ormen” och redan köpts över till Norstedts. Oswald på Bonniers ett nytt stjärnskott. Dagerman dör sig endast 31-årig. Oswald vid 24 i Brissund mellan Visby och Lummelunda på Gotland under en simtur.

I den familj av läsande jag valt att tillhöra finns dessa båda 24-åringar, genom sina dikter, sina ord, sin strävan, sin kärlek, sin ilska, sin längtan. Och min den läsandes längtan. Den ena eftertänksamt sökande med endast små bokstäver. Den andra så vred att endast STORA BOKSTÄVER finns. För mig stört omöjligt att ens försöka skriva ett ord om den med STORA BOKSTÄVER innan den med små bokstäver ropar sitt tysta skrik. Läsandets girighet var vad som först tog fäste när nyheten om Yahya Hassans död. – Ännu en det inte kommer att komma mer ur och av och till mig, den hungriga läsaren. Men vem är läsaren som vill ha mer? Är det inte nog det som blev? Det var då Gösta Oswald kom och sa (i ”den andaktsfulle visslaren”, dikten ”Schopenhauer”):

Se hans grav se den

här upplöses

Europas tvivlande röntgenstråle han

lät sig ej skärma

han öppnade våra ögon i omättlig hunger

och slog våra munnar med sanningens blindhet

—vi idealister i alla land

slå brinnande facklor i denna mark!

Där öppnade han för läsning av Yahya Hassan och jag ska strax avsluta denna vädjan om sans med ord ganska fria från sans (dikten SLAGET, översättning Johanne LykkeHolm & Khashayar Naderehvandi):

JAG MISTE MIN MANDOM JUST SOM JAG FICK DEN

JAG TRODDE ATT JAG HADE ETT VAPEN

MEN JAG STOD DÄR MED EN KNIV UTAN SKAFT

KANONERNA VAR VÄNDA ÅT FEL HÅLL

NÄR JAG DROG UT I KRIG

JAG HADE BLOTT FIENDEN VID MIN SIDA

NÄR STRIDSKAMRATERNA STUPADE

Samtalet mellan Gösta Oswald och Yahya Hassan finns nu. I en läsandets familj. Dessa förbindelser mellan författare som aldrig träffats, inte ens levt samtidigt finns i det nedskrivna sökande och i vårt läsande sökande. Det är gott nog.

Bengt Söderhäll är fri skribent i ständigt i samtal med Stig Dagerman. Medverkar regelbundet på AB Kultur.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar