Försvarets gamla och nya regementen


Nyligen meddelades att ett nytt militärt regemente förläggs till Östersund. Några andra städer var också tänkbara som lokalisering, bland annat Falun och Sollefteå. Etableringen i Östersund sker under perioden 2026 till 2030.

Det har diskuterats varför Östersund skulle vara en bra placering av regementet. En har varit geografin. Orten ligger i nedre halvan av Norrland, där det inte finns några regementen nu. Östersund är för övrigt en ort som varit regementsstad. Det har även de andra kandidaterna, Falun och Sollefteå, varit.

I Östersund fanns två regementen för inte så länge sedan, A 4 och I 5. Med den militära förtjusningen för förkortningar betydde det Artilleriregemente 4 och Infanteriregemente 5.

Det senare hette Jämtlands fältjägarregemente och lades ned i slutet av 2004. Det andra regementet i Jämtlands residensstad, A 4, Norrlands artilleriregemente, lades ned redan vid utgången av 1997. I Östersund fanns länge även en flygflottilj, F 4. Den avvecklades 2005.

Så det är en stad som haft militära inrättningar som åter får en sådan. Det hör ihop med att försvaret nu rustas upp, efter att ha minskats en lång period. Upprustningen beror på ett försämrat strategiskt läge militärt för Sverige, främst beroende på Rysslands upprustning.

I flera årtionden minskades de militära installationerna i Sverige. Det talades om regements- och flottiljdöd. Denna minskning började på kalla krigets tid. Sveriges försvar var stort, med runt 40 000 värnpliktiga utbildade per år som var i krigsorganisationen i cirka 20 år. Ett mobiliserat försvar kunde ställa upp 800 000 soldater och befäl.

Men kvaliteten i utrustning och vapen var i delar av försvaret låg redan på 70-talet. I en process att förbättra snittet av försvarets vapen och utrustning togs de sämre, äldre delarna bort. Och av rationella skäl koncentrerades utbildningen av värnpliktiga. Det skedde långsamt, men ändå.

Runt om i Sverige fanns en rad regementen. Det talades om landskapsregementen och att alla delar av landet hade sådana, ibland flera. Ofta, men inte alltid, fanns de i residensstaden.

I Norrbotten fanns regementena i tredje största staden, Boden. Den var (är) Sveriges största regementsstad och nästan var tionde värnpliktig per år utbildades där. I residensstaden, Luleå, fanns (finns) en flygflottilj.

Militära verksamheten var, och är, som synes ojämnt fördelad över landet. I norr utbildades fler än den befolkning som var. Orsaken var att norra delen av landet hade ett utsatt läge med närheten till de ryska baserna i Murmansk på Kolahalvön.

I flera fall hade regementen funnits i flera hundra år. Ett sådant var Dalregementet i Falun. Det lades ned för 20 år sedan och hade då funnits i 375 år. Infanteriregemente 14, Hälsinge regemente, var det som fanns i Gävle fram till nedläggningen 1997.

Som synes var det inte exakt samband mellan det område där militär utbildning skedde och försvaret av Sverige. När armén var stor fanns regementen nästan över allt, i alla län. De som placerades i krigsorganisationen hamnad i regel i närheten av där de utbildats för försvar av den delen av landet.

Men redan under kalla kriget minskade sambandet mellan utbildningsplatsen, regementet, och krigsplaceringen, eventuella stridsområdet. De senaste drygt tio åren har det varit tydligt. Enda regementet för artilleriet har i några år funnits i Boden. Men artilleriet ska vara verksamt i hela landet i en krigssituation.

Läget i omvärlden ser nu tyvärr ut så att regementen etableras i stället för att avvecklas.

På motsvarande sätt blir det med nya regementet i Östersund. De som utbildas där kan vara från hela landet, men främst från nedre och mellersta Norrland. Och det de utbildas för kommer i en krigssituation att utföras i hela landet, även om nedre och mellersta Norrland är troligaste området eftersom det är terräng och förhållanden där som de främst utbildats för.

Den period då regementen och flottiljer lades ned reagerades det ofta på besked om nedläggning med argument för att behålla den militära instansen, vanligen ett regemente. Många tidningars ledarredaktioner agerade och resonerade så.

Fram till att riksdagen tog beslut om nedläggning av regementet, ofta ett med långa anor och identitet i landskapet, var det bevarandelinje som gällde. Det gavs dock ofta ersättningsjobb och etableringar då regementen lades ned.

En ledarredaktör som tog fasta på att inrikta sig på en framtid utan nedläggningshotade regementet var en på socialdemokratiska Länstidningen i Östersund, Peter Swedenmark. Då A 4 i mitten av 90-talet föreslogs läggas ned skrev denne att det borde välkomnas att nedrustning kan ske trots att ett regemente på egna orten då försvinner.

Läget i omvärlden ser nu tyvärr ut så att regementen etableras i stället för att avvecklas.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar