Ingrid fick ta farväl av maken Eddie i Indien när han dog på resan – coronautbrottet hindrade paret från att ta sig hem


När jag kommer ut till Strömbacka gård utanför Ockelbo blir jag välkomnad av två hundar som tydligt vaktar sin gård. Skallen byter av varandra fram tills Ingrid hälsar välkommen, då välkomnar även hundarna mig. Gården ligger omgärdat av skog på ena sidan och hästhagar och en avlägsen fors som ljuder i bakgrunden på den andra.

På farstun till Ingrids barndomshem börjar hon berätta. Det var i Goa den 13 april som Ingrids man Eddie gick bort. De fastnade där i Indien efter att landet stängts efter coronavirusets intåg.

När Ingrid beskriver Eddie är det inte med något annat än ord som får en att förstå varför de hållit ihop dessa 55 år.

– Han var blond, blåögd, tjusig och lugn. Han sade aldrig ett ont ord och var väldigt trygg i sig själv. Vi kompletterade varandra så bra och han behövde bara titta på mig när jag pratade för mycket för att jag skulle förstå att “nu ger du dig”.

Det var en kväll 1965 som kärleken tog fart. Eddie var ute och körde i sin gula bil med kompisarna. När de svängde upp mot gården och vevade ned rutan visste Ingrid att det var de två.

– Jag satt där nere i hörnet när han kom, säger Ingrid och pekar ner mot hörnet på trädgården. Där och då var jag kär, det var vi två, fortsätter Ingrid och skrattar.

När Ingrid var tonåring jobbade hennes pappa i Indien och familjen flyttade med. En tid som inte gav mersmak.

– Jag tänkte “aldrig mer Indien”. Jag var tonåring och blev satt på internatskola, jag fick inte ens träffa mamma och pappa, säger Ingrid.

Trots det bokade hon en resa till Goa med Eddie 2001. Han älskade det från första början och hennes gamla bild av landet kom att ändras. För Eddie som hade kol och Parkinson var värmen och havet något som gjorde livet så mycket enklare för båda två. Ingrid liknar insikten om värmen och havets påverkan på Eddie vid när han för första gången fick sin parkinsonmedicin.

– Jag blev helt nykär igen, det var som för 55 år sedan. Jag ringde hem till barnen och sa att pappa är tillbaka. Jag har alltid älskat honom men det var en otrolig skillnad.

Eddie behövde inte längre ta smärtstillande och var därmed inte lika beroende av Ingrid. Efter det blev Goa en plats som underlättade tillvaron för dem båda under vinterhalvåret. Sedan dess har de varje år, utom ett, besökt Goa på vinterhalvåret.

Precis som gården hemma i Ockelbo är det en stor gård, som ägs av fyra syskon, Ingrid och Eddie har bott på i Indien. Det hela var en ren lyckoträff och när Ingrid pratar om gården och de fyra syskonen med sina fruar som har tagit hand om henne och Eddie genom åren är det med värme.

– De har tagit så väl hand om oss, med de minsta av saker till att hjälpa mig med allt när Eddie gick bort.

Ingrid kollar på medan jag antecknar.

– Du är vänsterhänt, precis som Eddie, säger hon innan hon tystnar igen.

Planen var att åka hem till Sverige den 6 april, den 22 mars stängde premiärminister Nerandra Modi Indien på grund av corona. Ingrid och Eddie blev erbjudna plats på ett evakueringsplan från Mumbai, men att ta sig dit var omöjligt för dem. Logistiken med fjorton timmars bussresa hade han aldrig orkat med, så de fortsatte leta efter alternativ.

Sju dagar efter planerad hemresa, den 13 april, blev Eddies sista dag i livet. Han och Ingrid hade suttit och tagit en whisky och spelat femkortspoker.

– Sen gick han på toaletten och somnade in, säger Ingrid.

För Ingrid var det en väldigt jobbig tid, men hon fick mycket stöd. För många hade det varit en sorg att inte få begravas i sitt hemland. För Ingrid och Eddie var det inte på det viset. Eddie ville dö i Goa, det blev som han ville.

– Det kändes riktigt, det hade vi pratat om.

Dagen efter Eddie somnat in fick Ingrid ta ett sista farväl av sin partner som följt henne genom livet. Två dagar efter det stod hon vid kusten och spred hans aska.

– Det var grymt jobbigt men jag hade ett sånt otroligt stöd och det är okej att gråta öppet där, vilket var väldigt skönt.

För Ingrid blev de kommande två månaderna efter Eddies död i Indien tudelade. Nya enklare möjligheter att ta sig hem fanns inte. Barnen hemma i Sverige hade förlorat sin pappa på andra sidan jorden och ville inget annat än att ha hem sin mamma.

För Ingrid fanns en möjlighet att sörja och vara helt själv på altanen på gården. För att Sverige skulle komma lite närmare lyssnade hon ofta på svensk radio. Efter en månad hade Eddies kreditkort spärrats och mobilen dött, då ville hon bara hem.

Ingrid fick kontakt med en kvinna på konsulatet som sa att hon kunde åka med en äldre man till Mumbai där ett evakueringsflyg skulle avgå. Istället dök en svensk 36-årig muskulös man från Helsingborg, som var hemma på besök i Indien, upp i en Jeep. Tillsammans tog de sig till Mumbai.

– Man var ju lite fundersam att åka med en man man inte känner. Men han var väldigt trevlig, vi åkte två dagar innan vi skulle flyga, och det var tur för vi fick punktering på motorvägen en gång, säger Ingrid.

På midsommarafton landade Ingrid i Sverige, på eftermiddagen kom hon till gården i Ockelbo. Barn och barnbarn mötte henne och tillsammans grät de, både för pappa Eddie och för att mamma var hemma.

Barndomshemmet har idag tagits över av barnen Magnus och Helena. De har byggt till ett rött och brunt hus på gården så alla får plats. Den har för Ingrid varit en fast punkt genom livet när de levt på andra håll i Sverige. Idag är gården av ännu större vikt när Eddie saknas.

– Att ha barn och barnbarn här är underbart och kul att gården lever vidare.

För barnen har deras pappas bortgång varit tuff. De fick aldrig säg hejdå.

– Jag fick ju mitt avslut, det fick aldrig de. Jag har lovat att de ska få ett avslut med sin far, vi ska ha det inom en månad.

Morgnar och kvällar har varit då det har varit som tyngst för Ingrid, när Eddie inte är där.

– Ibland när jag lyssnar på radion eller ser nyheter på teven så kan jag börja tänka att det här måste jag berätta för Eddie, sen kommer jag på att han inte är här. Då blir det tomt.

– Jag försökte föreställa mig ensamheten och hur det skulle vara, men det är omöjligt, det var mycket värre.

Just den här dagen när vi ses skulle Eddie fyllt 77 år. Hela familjen ska grilla tillsammans för att fira sin make, livspartner, pappa och morfar.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar