Om detta må vi också berätta


Mänsklighetens brott mot oss själva är många och vidriga. Slaveriet, kolonisering, apartheid och Förintelsen är alla resultatet av mänskligt agerande.

I dag, den 11 juli, är det 25 år sedan folkmordet i Srebrenica påbörjades. Framför FN:s ögon skedde det största massmordet i Europa sedan andra världskriget. Mellan 7 000 och 8 000 unga pojkar och män, alla bosniaker, mördas systematiskt under elva dagar av den bosniskserbiska armen, människor som världssamfundet lovat skydda.

De jugoslaviska krigen kallas de krig och konflikter som pågick mellan 1991 och 2001 när Jugoslavien föll sönder efter diktatorn Josip Broz Titos död. Konflikterna under de tio åren är kantade av krigsbrott och brott mot mänskligheten, där folkmordet i Srebrenica är det enskilt värsta. Folkmordet var planerat och kallblodigt genomfört.

Den lilla skånska kommunen jag växte upp i tog emot flyktingar från forna Jugoslavien under tiden som konflikterna och krigen pågick, men de placerades alla i den större huvudorten. I min villaidyll märktes kriget inte för oss barn, inte i samhället, inte i skolan.

Jag minns fortfarande när boken om förintelsen, …om detta må ni berätta…, damp ner i brevlådan. Jag läste den och hade svårt att ta in den ondska som förmedlades. Men den lärde mig även något om vad som hänt och jag glömde det aldrig. Samma kunskap har jag inte om de krig som pågick under i princip hela min skolgång.

Jag har en egen skuld i detta, jag har inte tagit reda på vad som egentligen hände under de jugoslaviska krigen. Vi vuxna har en skyldighet att utbilda oss, men vi måste även prata om det svåra med våra barn. Folkmord, oavsett det sker i Nazityskland, Rwanda eller i Bosnien och Hercegovina, händer inte av en slump. Etniska konflikter och fördomar skapar krig och etnisk rensning. Men det börjar i det lilla.

Den systematiska rasism som finns överallt, som lever och förs vidare i generation efter generation, separerar oss i “vi och dom”, där viet anses bättre och mer skyddsvärt, ligger till grunden för många konflikter. Processen kallas avhumanisering och är ofta ett centralt verktyg för den som vill genomföra ett folkmord. Behandlar vi människor olika på grund av ursprung, hudfärg och religion, bäddar vi även för motsättningar som kan leda till krig.

Vill vi att mänskligheten ska lära av historien måste vi prata och undervisa om den, även medan den händer. Inte bara om konflikten och brotten, utan om varför de uppstår. Om motsättningarna, rasismen och hatet som leder till krig och död.

I dag är det 25 år sedan folkmordet i Srebrenica inleddes. Hade världssamfundet haft viljan, hade massakern sannolikt kunnat förhindras. I stället begravs den 11 juli varje år fortfarande män och unga pojkar som mördades för att de tillhörde en särskild folkgrupp.

Om allt detta må vi fortsätta att berätta. Utan historien står vi dåligt rustade för framtiden.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar