“Har ett livslångt förhållande till området”


Det är därför vi tillsammans har gått på strövtåg genom Stadsträdgården och Boulognerskogen. De två områdena som för Gävleborna är ett och ofta därför Boulognern och knyts ihop i historien.

Vi börjar nedströms när Kvarnparken med Gustav Vasastatyn får bli den entré som det en gång var och vi direkt kommer fram till platsen där änglarna spelar och där man kan sitta och i lugn och ro, mitt i perennplanteringen, höra Gavleåns brus. Det är faktiskt här, vid Milles änglar, som den äldsta delen av Stadsträdgården anlades på 1840-talet som en rokokoträdgård med klippta häckar och här låg senare badhuset Najaden fram till mitten av 1850-talet.

Vi viker direkt av och tar vägen via de där öarna i strömmen som förbinds med träbroar – och att Johan Öholm njuter av något som döljs under ytan är tydligt.

– Fisket, säger han. Gavleån erbjuder ett fantastiskt fiske. Det finns nånstans 25–26 arter i ån och det går att få havsöring som går upp här. Och fiskekortet är gratis – men man måste först lära sig reglerna för att få det. Sedan kan man fiska ända upp till Hagaströms kraftverk.

Efter en stund viker vi av, upp förbi den stora lekparken mitt i Stadsträdgården, den som vilar mot Agnes von Krustenstjernas allé. Då har vi precis smitit förbi den vackra planteringen som ligger parallellt med Västra vägen. Där låg på 1800-talet odlingsbänkar som försåg stadens planteringar med sommarblommor – men som nu är det vi kallar stadsträdgårdsplanteringen.

Åter till Agnes von Krusenstjernas allé, som sträcker sig ända upp till Gamla kyrkogården och som trafikerades av spårvagnar från 1909 till 50-talet, och åter till de stora gröna ytorna.

– När jag var lite grabb tog mina föräldrar mig med hit för picknick. Det finns ju så oerhört många stora gröna ytor som är så tillgängliga för folk i stan. Kanske speciellt för dem som inte har möjlighet att åka nånstans med bil.

– Och titta där, där grillar man, säger Öholm och pekar med gillande blick mot en liten rökutveckling.

När vi tar vägen Agnes von Krustenstjernas allé, med 150 år gamla parklindar som när lövverket är utslaget skapar en salsliknande miljö – så smiter vi egentligen förbi det lilla området med öar och träbroar, i engelsk landskapsstil, nedanför Strömdalens kraftverk. Det som heter Prostholmarna och där faktiskt den första serveringen i området öppnade 1878.

Vid den tiden hade Stadsträdgården växt ut – och även fått sitt nytillskott: Boulognerskogen. För det området tillkom 1865 och är om man ska vara noggrann området väster om en linje dragen från kraftverksbron.

Det är när vi kliver in där, som vi egentligen kliver in den första nya delen av hela grönområdet. Där vid scenen har caféer avlöst varandra sedan början av 1920-talet. Nu finns där bland annat möjlighet att spela bangolf, fika – och låta sig underhållas.

– Normala somrar har vi vårt nationaldagsfirande där och det har blivit mycket uppskattat. Sedan sitter folk överallt.

Vi genar förbi udden mot Stora Vall och kommer efter några raska steg fram till det som fått hela området att växa de senaste åren, alldeles bakom Gamla Kyrkogården som egentligen var först på plats av allt 1808.

– Man kanske kan kalla det en renässans, säger Johan Öholm om delen där Gävle kommun ordnat ett stort utegym, badplats med ombytesmöjligheter och en beachvolley.

Han säger det inte utan stolthet.

För därmed fick Boulognern en modern pusselbit, som ytterligare har ökat lockelsen och som motsvarar 2000-talets önskningar och krav.

Vi stannar där. Men Johan Öholm vill egentligen fortsätta. Dels över ån, eftersom populära Hälsans stig fortsätter på andra sidan. Men framför allt uppströms. Han dras och längtar till Valls hage. Också.

– Jag ser gärna hela Å-rummet som ett sammanhang. I Valls hage har vi nu gjort i ordning gångstigarna, fixat vindskydd och fikaplatser och lagt ledstänger. Det är ett fantastiskt område där man kan lära sig mycket, vi kommer att rusta upp alla skyltar som berättar om växtligheten också, och få ett perspektiv på allt. Vill man se hur stor en tall egentligen kan bli, så kan man lära sig det.

Därmed sagt att Gävles lunga inte slutar andas för att Stadsträdgården och Boulognerskogen tar slut. Det finns ytterligare syre.

– Jag har själv paddlat från en sträcka från Boulognern i Gavleån och ända upp till Mackmyra, det går att bära kanoten vid kraftverkspassager – det är helt fascinerande vackert, säger Öholm.

Utvecklingen har inte stått stilla sedan början av 1800-talet. Då de styrande i Gävle ansåg att man inte skulle behöva lämna stan för kontinenten för att njuta av vackra omgivningar.

Men på något sätt har tiden stått stilla, där i grönskan och möjligheternas oas.

Något man får vara tacksam för som Gävlebo.



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar