Tiden talar för Malmö FF


Malmö FF mot Djurgården på Stadion i Malmö.

Det var här allsvenskan avgjordes i fjol, det var här Markus Rosenberg lade upp bollen på straffpunkten och det var här som Tommi Vaihos släpande högerfot räddade guldet till Djurgården.

För när allting var över – när Malmö deppade i Örebro och Djurgården dansade i Norrköping – fanns skillnaden mellan guld och silver att finna i de få sekunderna.

Tio månader senare satt Markus Rosenberg i sin mastodontkåk i Höllviken och Tommi Vaiho på bänken. 

Och skillnaden den här gången handlade väldigt mycket om vilka som var här, och vilka som inte var det.

För när Djurgården i fjol var bäst av alla lutade hela laget sig mot Marcus Danielson bakåt och hoppades på Mohamed Buya Turay framåt.

Det var Buya Turay som avgjorde i fjol, det var Danielson som redde ut stormen.

Nu skulle Djurgården bäras av Jacob Une Larsson och hoppas på Edward Chilufya. Det var okej, det var ambitiöst och det var klart godkänt.

Men när klockan tickade mot halvtid hade Edward Chilufya tvingats bytas ut med en sträckning i en situation där djurgårdarna ropat på frilägesutvisning för Fouad Bachirou utan att domare Nyberg ens dömde frispark och Haris Radetinacs nick i ribbans överkant varit matchens bästa chans.

Då hittade Malmö FF för första gången rätt in i ytan bakom Djurgårdens backlinje. Behrang Safaris smekte in bollen som vore han på semester med sin fru, Sören Rieks tajmade perfekt och bakom Jo Inge Berget smög Anders Christiansen sig helt fri framför mål.

Dansken gjorde sitt sjätte mål sedan omstarten (de tre mot AIK i cupen inräknade) och plötsligt var Djurgården i ett läge där de var tvungna att kliva ännu lite högre.

Sedan föll Jacob Une Larsson, direkt efter paus, olyckligt i en duell med Isaac Kiese Thelin och tvingades till ett omedelbart byte.

Det var ett jämnt toppmöte.

Fredrik Ulvestad och Jesper Karlström stod upp bra mot Christiansen, Bachirou och Rakip. Malmö tog ett litet steg framåt när man nu fick möta ett mindre kompakt motståndarförsvar men visade också att man fortsatt behöver hitta fler offensiva vägar.

Till slut blev det kvalitet och avsaknad av kvalitet som avgjorde.

Jämfört med förra årets möte startade Malmö FF åtta spelare då som nu. Motsvarande siffra för Djurgården var sex och en av de nya i MFF var Isaac Kiese Thelin som näst Christiansen just nu är Jon Dahl Tomassons odiskutabelt viktigaste spelare med sina bollmottagningar, sitt direktspel och sin förmåga att lyfta upp hela laget.

Djurgården slängde in Curtis Edwards och Astrit Ajdarevic och sista tjugo blev bortalaget effektivare i att flytta isär Malmö men riktigt farliga blev man aldrig.

Där Guillermo Molins träffade ribban och PK Bråtveit fick göra en fin räddning på ett Marcus Antonsson skott kom inte Djurgården närmare än att Eric Berg nästan kom på ett inlägg på stopptid.

När Djurgården i fjol tog guldet före Malmö var man inte bättre individuellt, men ruggigt starka kollektiv.

Där är inte de regerande mästarna längre och nu lär man få klara sig utan både Une Larsson och Chilufya ett bra tag.

För Jon Dahl Tomasson var det en trepoängare som skingrar moln och runt knuten står Ola Toivonen redo att kliva in i den absoluta toppen av Malmö FF:s späckade hierarki av stjärnor.

Tiden bör tala för Malmö.

Vad det gäller den här upplagan av Djurgården talar mycket för att den bästa tiden var i fjol.



expressen

Related posts

lämna en kommentar