Ingen i allsvenskan pallar schemat längre


Matchminut 70 närmar sig och det är inkast för IFK Göteborg. Inspark för AIK. Djupledsbollen är för lång. Emil Holm kan inte bromsa, han flyger över reklamskyltarna och försvinner. Tar kanske en tupplur. Eric Kahl följer hans exempel och lägger sig ned i straffområdet. Han orkar inte heller, Budimir Janosevic får övertala honom om att han får slagga efter matchen. Lång utspark, August Erlingmark vinner nickduellen rakt in i planen mot eget mål, det är ingen där men Farnerud hinner fram med en tå och skarvar ner bollen till Paulos Abraham vars förstatouch skickar i väg bollen fem meter till André Calisir som rensar den till Robin Tihi som slår upp den på måfå mot Henok Goitom som ger den till Tom Strannegård, 18-åringen som i kväll spelade sin 100:e allsvenska match trots att han gjorde debut förra veckan (grattis!). 

Strannegård ser att han är omringad och gör en snygg snurr, men benen bär inte, han halkar till och bollen flyger upp på handen. Frispark för IFK Göteborg. 

Ingen pallar längre.

Två lag, tjugotvå startspelare och fem byten – men noll procent i tanken. I början kunde folket på gräsmattan i alla fall hålla uppe skenet av att en fotbollsmatch på elitnivå utspelade sig i Göteborg, men med tiden blev det svårt. Lungorna, musklerna, hjärnorna. Var skulle kraften komma ifrån? Vänta, vilken match är det här? Vilket år är det? Vad är klockan?

Inte ens Sebastian Larsson kommer sakna det här

Varje bra aktion följdes av en energilös andra. Vänd upp och passa fel. Vinn bollen och förlora den. En passning till rätt adress och nästa till fel. Det bjöds på saker, misstagen haglade, men ingen hade ork att nyttja dem. När Giannis Anestis kastade bollen rakt på Paulos Abraham för andra gången med mindre än tio minuter kvar tänkte man att det var en blunder för mycket, men båda spelarna kollapsade in i varandra i stället för att spräcka nollan tillsammans. Spelet blev så utsmetat att det bara lämpade sig för en spelare på hela planen, Sebastian Larsson, 35-åringen som betraktar varje fotbollsmatch som en entusiastisk besökare av ett skogsrave, han struntar i om solen går ned och upp igen, sova kan man göra när man är död, låt det aldrig ta slut, men jag undrar om han kommer sakna den här matchen, eller ens den här säsongsinledningen, så krävande har den varit.

Inte ens bollen orkar ju. Med några sekunder kvar fick den i alla fall hjälp av ett knä och en stolpe och kanske Sargon Abraham och hasade sig, flämtande över mållinjen innan Panos Dimitriadis dunkade bort den. Rättvist? Jag vet inte, vad var meningen i den här matchen och vad hände bara? IFK Göteborg förmådde bygga något som i alla fall liknade anfall emellanåt, och även om oavgjort kändes som kosmisk rättvisa gick det att se korn av logik i en hemmaseger. 

Därefter anlände matchens höjdpunkt, slutsignalen, och det är väl det vi tar med oss i avsaknad av nykter fotboll, att Kristoffer Karlsson hade både energi och sinnesnärvaro att komma ihåg att stoppa pipan i munnen och signalera att matchen tog slut.



expressen

Related posts

lämna en kommentar