Föraktet mot förorten får gängen att växa


DEBATT. Smaka på ordet segregation. Hur känns det och vilka bilder får du? Jag antar att det inte känns så värst upplyftande och förmodligen ser du framför dig ett bostadsområde med höghus där det bor många människor med icke-svensk bakgrund. Och det är på sätt och vis fullt logiskt att du tänker så för i över femtio år har många av de områden som numera kallas för särskilt utsatta pekats ut som dåliga. Dock kom den ”etnifierade” problembilden in i ett senare skede. De som i slutet av 1960-talet lämnade nedgångna innerstadsområden eller mindre orter runtom i Sverige och flyttade till moderna lägenheter i Tensta i Stockholm, Hammarkullen i Göteborg eller Rosengård i Malmö hann knappt packa upp flyttkartongerna förrän de kunde läsa i tidningarna om sina nya hemorter som omänskliga miljöer eller modern slum.

Svartmålningen startade 1968

Så här i efterhand är det lätt att peka ut en del planeringsmissar med 1960-talets storskaliga bostadsbyggande som att till exempel koncentrera all kommersiell service till ett lokalt centrum och runt det bygga en massa flerfamiljshus utan vare sig butiker, restauranger eller annan service i bottenplan. Men att beskriva de nybyggda stadsdelarna som livlösa eller människoföraktande som i Lars-Olof Franzéns uppmärksammade kommentar ”Riv Skärholmen” på Dagens Nyheters ledarsida i september 1968 var både orättvist och just människoföraktande. Franzéns artikel om Skärholmen satte en boll i snabb rullning och plötsligt blev det fritt fram för journalister och andra förståsigpåare att döma ut och förakta det som när det planerades och byggdes sågs som kronan på verket i det moderna samhällsbygget.

Skärholmens centrum i dag.

Foto: Jessica Gow/TT

De boende glömdes bort

Det var nästan som att man glömde bort att det faktiskt bodde människor i bostadsområdena och så har det fortsatt fram till i dag. Varför reflekterar vi inte mer över bildens makt och vad den faktiskt gör med människor som bor i de områden som i många år pekats ut om dåliga, likväl hur den påverkar dem som inte bor där? 

Jag kan tycka att det är lite märkligt att vi så sällan diskuterar kopplingarna mellan förortsförakt och livsvillkor för att till exempel försöka förstå varför 8–9-åringar numera dras in som springpojkar till kriminella gäng och får lite snabba cash som tack. Istället diskuteras det om fler poliser och hårdare tag. Och ja, fler poliser behövs och det gäller att se till att de som begår brott inte slipper undan. Men retoriken om hårdare tag har vi hört förut och dessutom sett hur den kan slå fel. I SVT-dokumentären Jakten på gängen från år 2005 framkommer det hur polisens särskilda gänginsats (SGI) skulle skapa trygghet i utsatta områden genom hårdbevakning och nolltolerans. Kort sagt, hårdare tag. Förortsungdomarna skulle en gång för alla inse att brott inte lönar sig. Problemet var bara att polisen gick in i områdena med en föreställning av att de flesta var potentiella kriminella. Det var många boende som kände sig kränkta av att bli stoppade av polisen för ingenting och i stället för trygghet blev det otrygghet och än mer fientlig inställning till polisen.    

Segregation är orsaken

Men vad sjutton ska vi göra då, kanske du som läser detta undrar? De senaste årens utveckling med att unga mördas och mördar kan knappast ha undgått någon och även om del tycks ha svårt för strukturella förklaringar så handlar det i grund och botten om en segregationsproblematik. 

Varför var det inte liknande diskussioner och politisk mobilisering när Carolina Sinisalos 15-årige son sköts ihjäl mitt på blanka dagen i Akalla år 2016?

Det är ju inte så att barn plötsligt vaknar upp en morgon och tänker att yes, nu vet jag vad jag ska bli när jag stor: kriminell. Men växer man upp på en plats där samhället har dragit tillbaka sina resurser, där de positiva förebilderna är få, då kanske det inte är så konstigt att en del hamnar snett och blir lättfångade byten för de kriminella gängen. Vi får inte glömma bort att gängen erbjuder en gemenskap som en del barn och unga kanske saknar. Men det är en skenbar gemenskap som inte sällan slutar i ond bråd död innan de ens fyllt 25 år. Segregationen är många gånger rå och den har bara tillåtits växa mer och mer. 

Samtidigt måste vi skilja på segregationens orsaker och konsekvenser samt att det är ett samhällsproblem och inte ett förortsproblem. Men i och med att ordet segregation blivit så intimt förknippat med förorten med stort F ses det som ett förortsproblem för ”dem”, och inte som ett samhällsproblem för ”oss”.

När problemen når välmående områden

Men den senaste tidens uppmärksammade mord på platser i staden som inte ses som särskilt utsatta, utan tvärtom ”trygga” och välmående, har ställt saker och ting på ända och visar med all tydlighet hur segregation handlar om att göra skillnad på folk och folk. För nu jäklar pratas det om att trycka tillbaka gängkriminaliteten en gång för alla och att sätta in alla resurser som finns för så här kan vi ju inte ha det. Och det låter ju lovande men varför var det inte liknande diskussioner och politisk mobilisering när Carolina Sinisalos 15-årige son sköts ihjäl mitt på blanka dagen i Akalla år 2016? Eller när Eva Färjsjös 20-årige son sköts ihjäl i Skärholmen år 2017? Eller när alla andra mammors barn blivit mördade de senaste åren? Jag tror inte jag behöver ge er svaret, ni fattar själva.       

 

Av Jonas Lindström

Lektor i socialt arbete på Södertörns högskola

Författare till boken Segregation (Liber förlag)    

LÄS MER: Carolina Sinisalo: Våra söner mördas – lyssna på oss mammor
LÄS MER: Polisens varning: Kampen mot gängen håller på att förloras
LÄS MER: Den snällaste av alla – varför mördades min vän Shayan?



expressen

Related posts

lämna en kommentar