Behövs mer analys och färre politiska utspel kring straffen


REPLIK.
Moderaternas rättspolitiske talesman
Johan Forsell
argumenterar för hårdare minimistraff vid våldtäkt. Han vill se ett tydligare brottsofferperspektiv och anför till stöd för detta att fängelsestraff är effektiva. Den som sitter inlåst kan inte begå nya brott hävdar Forsell. Detta är en riktig iakttagelse, men knappast ett seriöst argument i en kriminalpolitisk debatt, såvida inte alla på oklara grunder ska låsas in. 

Vårt straffsystem bygger på principerna om proportionalitet och likabehandling. Straffet ska återspegla hur allvarligt och klandervärt ett visst brott är. Det ska stå i proportion till den brottsliga gärningens allvar och lika allvarliga brott ska behandlas lika. 

Det finns redan i dagens lagstiftning olika grader av sexualbrott. För våldtäkt som bedöms som mindre grov stadgas fängelse i högst fyra år. För våldtäkt av normalgraden stadgas fängelse i lägst två år och högst sex år. För grov våldtäkt stadgas fängelse i lägst fyra år och högst sju år och för det nya brottet synnerligen grov våldtäkt stadgas fängelse i lägst fem år och högst tio år. Brottsoffrets intresse är därmed tillgodosett när det gäller straffskala.

Behövs mer forskning

Det är högst sannolikt att strängare straff för våldtäkt inte leder till minskad brottslighet. Sexualbrottsdömda tillhör den kategori personer där återfallsandelen är som lägst. Brottsutvecklingen motiverar inte heller strängare straff för våldtäkt än vad som gäller i dag. Huruvida antalet våldtäkter generellt har ökat under senare år är oklart eftersom våldtäktsbegreppet utvidgats väsentligt och i dag omfattar en rad andra gärningar än tidigare. En ökad anmälningsbenägenhet bidrar också till svårigheten att avgöra hur brottsutvecklingen ser ut. 

Behovet av höjda straffnivåer för sexualbrott förefaller grunda sig på det obestyrkta antagandet om en minskad acceptans i samhället för denna typ av brott och synsättet att viss brottslighet därför är att anse som mer klandervärd än tidigare. Höjda repressionsnivåer bör inte vila på sådan grund. Här behövs mer forskning.

Ändringar av straffnivåer måste föregås av djupgående analyser i fråga om proportionalitet, ändamålsenlighet, nödvändighet och effektivitet. 

Straffskärpningarna baseras sällan på forskning

På senare år har såväl nykriminalisering av olika gärningar genomförts som skärpning av straffen. Dessa grundas dock sällan på forskning och fakta. Kriminalpolitiken och sanktionssystemet har i stället politiserats betänkligt.

Det råder en stor samsyn i riksdagen i frågan om skärpning av minimistraffet för våldtäkt. Detta innebär emellertid inte att de argument mot utvidgad kriminalisering och straffskärpning vad gäller sexualbrott som
Advokatsamfunde
t, andra centrala remissorgan, liksom
Lagrådet
förordat saknar grund. Vikten av stöd till brottsoffer kan inte nog understrykas. Jag delar dock inte synen att brottsoffrens rättigheter bäst främjas genom strängare straff. 

Det svenska rättssystemet vilar på den så kallade humanitetsprincipen. Den innebär att samhällets ingripande mot den enskilde med straff, bör ske med försiktighet och inte sträcka sig längre än vad som är nödvändigt. Ändringar av straffnivåer måste föregås av betydligt mer djupgående analyser i fråga om proportionalitet, ändamålsenlighet, nödvändighet och effektivitet. Till detta kommer att straffet ska vara förutsägbart, både för den enskilde och för allmänheten. Straffrättsliga sanktioner är ofta ineffektiva.

Jag drar mig till minnes en tidigare moderat justitieministers i Alliansregeringens förslag. Att skicka färgglada kuvert, närmare bestämt gredelina, hem till personer som är misstänkta för sexbrott i syfte att hänga ut den misstänkte. Det förslaget kastades i papperskorgen. Det borde också förslaget att höja minimistraffet vid våldtäkt till tre år göra. 

 

Av Anne Ramberg

Avgående generalsekreterare Advokatsamfundet



expressen

Related posts

lämna en kommentar