Det går ett tåg – Bajen är inte ombord


Konstgräset blänker och Johan Wiland fräser ut något ur både mun och näsa två meter bort. På Kanalplan vid Skanstull står Stefan Billborn i en vit träningströja och drar med handen över ansiktet. Han ser sig omkring, suger på orden, leder allsvenskan och drunknar i komplimanger.

Hammarby har raketstartat. 2018 är en revolution och om några månader ska serieledarna vara så överhettade att det trycks upp saker som blir jobbiga att tänka tillbaka på ett år senare. Å andra sidan går det att förstå optimismen. Billborns lag har skyfflat undan allt i sin väg. Han har hissats upp från sin roll som assistent utan ett uns av förväntningar på vilken effekt som ska följa. Han duckar lovorden, försöker stå stadigt, säger att han vet att så här kan det inte fortsätta, med segrar i all evighet, att det kommer andra tider.

Snabbspola ett år och de andra tiderna har tagit över.

Strålkastarljuset bländar honom i Malmö. I värsta fall är det en fingervisning om var Hammarby står och vad Hammarby står inför – i bästa fall en väckarklocka. Alldeles oavsett har han just bevittnat den sortens insats som skapar en klump i magen, sett sitt lag uppträda utan någon botten att slå i.

Emellanåt släpper vem som helst in mål från en dålig rensning som går via någon och så småningom studsar på en mittfältares höftben och rullar in i mål. Det hade kunnat stanna där, vid en olycklig situation mot en överlägsen motståndare och några skrapsår, men Hammarby sablas ned fullständigt.

Att drabbas av den sortens mangling, det sätter enkelt spår och sår tvivel. Spelare börjar fråga sig själva om det man just upplevt är det sanna porträttet av laget man tillhör. Pratet om SM-guld ekar narrande i bakgrunden. Johan Wilands snorlobba som blänker i solen på Kanalplan känns längesedan.

Finns bara en väg ut

– Vi måste börja vinna matcher, löd Billborns analys när det var över i Skåne.

Så har han faktiskt inte behövt prata tidigare, men han vet bättre än någon annan vad som gäller och när. Fem omgångar är spelade, och faktum är att Hammarby har hamnat under press nu. Björn Paulsen och Junior saknas båda två. Tilltänkta nyckelspelare, som Alexander Kacaniklic, har inte kommit i gång. Bara en seger har bärgats, mot AFC på hemmaplan. Defensiven ser skör ut, toppstriden känns avlägsen.

Insatserna? I själva verket helt okej. De positiva tendenserna är fler än de negativa, men det går ett tåg högst upp i tabellen, och Bajen är inte ombord. Att de stressas av det är en eloge till jobbet Billborn gjorde under sin första säsong som huvudtränare. Han är själv ansvarig för att ha anlänt till den uppkomna situationen, ett sorts offer för sin egen framgång, men också chef över en försämrad poängskörd. 2018 var en stor framgång. Ut rensades behovet av ursäkter och den haltande självbilden, fram trädde intrycket av en klubb som äntligen stod redo att realisera sin potential, och nu är det något han måste hantera.

I år finns en underförstådd ambition, Hammarbys förvandling skulle aldrig vara temporär, utan övergången till ett nytt normaltillstånd. 

Det heter ofta och klyschigt att derbymatcher är ”perfekta att studsa tillbaka i”, och som med alla klyschor finns väl ett korn av sanning där, men det finns en annan sida av myntet också, som med det mesta. I slutet av april 2019 existerar långt mer tacksamma motståndare än det Djurgården som väntar på andra sidan mittlinjen, långt mindre symboliska och förmörkande förluster att oroa sig för.

Det spelar inte så stor roll. 

För Stefan Billborn finns bara en väg ut ur den här situationen. Han vet så klart allt det här, och när jag tänker tillbaka på samtalen jag hade med honom under förra säsongen, hur ofta och noga han var med att hänvisa till en tillvaro med kniven mot strupen, en som han bara kunde visualisera då, får en del av mig intrycket att han mest av allt är förvånad att det dröjde så här länge.



expressen

Related posts

lämna en kommentar