Dagen då en gnista fann fäste i Notre Dame


Det nakna aprilljuset 

befriade landskapet den där måndagen. 

På en gård stod en liten flicka 

vid en gunga och väntade på vinden.

Hon kisade med ögonen.

Vägarna letade sig försiktigt genom byarna.

Älven började få färg efter vintern. 

Tranor spankulerade plötsligt på en armlängds avstånd 

över det fjolårsgula fältet, 

helt oberörda när vi passerade i bilen.

Före all grönska vittnar allt i västerdalarna 

om ljusets norrländska villkor. 

Bilfärder genom uppvaknande vårlandskap

innan grönskan döljer någonting

ger ett fågelperspektiv också från marken:

Man ser vida omkring sig.

Det var dagen då en gnista fann ett fäste 

i en bjälke av trä långt långt borta 

i den stora katedralen i Paris.

Branden växte i största hemlighet när vi for de där 

fem milen från Vansbro till Dala-Floda. 

På verandan hemma fann jag en död blåmes.

Senare på kvällen hörde jag nyheten

som sändes ut från tidig medeltid.

Och Quazimodo kom springande genom mig. 

Victor Hugos stora roman om katedralen 

är ingen Disneyfilm, den är en katedral i sig

och jag minns dimmigt de fantastiska kapitlen 

om arkitekturen och det förflutna, 

det medeltida Paris i det nakna vårljuset 1485

och jag klamrade mig fast i de väldiga klockorna 

som bar kvinnonamn och slungades högt över staden 

fram och tillbaka lika galen av skratt 

som den döve och olycklige ringaren

som skulle förlora allt och alla 

och på gatorna utropades dårarnas påve.

Notre Dame. Foto: TT.

På kvällen såg vi spiran falla i eldhavet.

Känslan av att vi alla har något med 

den där katedralen att göra

kom över mig så underligt starkt och oavvisligt. 

I förstörelsens ögonblick uppenbaras plötsligt 

de osynliga banden mellan människor och byggnader.

Notre Dame de Paris: närvarande på 

en bygata i Västerdalarna som om jag på 

något sätt levat i den där stenbyggnaden.

Morgonen därpå är vårljuset tillbaka.

Lärkans drillar är som ornament utskurna 

ur den väldiga kristallen av ljus

som innesluter åkrar, fält, skogar, höjder.

Rabarberns första röda knytnävar syns i jorden.

Som vid en väldig svingande klocka 

klamrar jag mig fast vid vårhimlen. 

Jag kan inte komma över den fallande spiran. 



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar