En härligt knäpp och excentrisk debut om en kvinna i ett skumt hus



En kvinna. Ett gammalt stenhus. En grönskande omgivning.

Detta är de fasta punkterna i ”Damm”. Titeln avser inte dammigt utan ett mörkt vattenöga som också förekommer i samma irländska idyll.

I övrigt är bokens innehåll rätt skumt faktiskt.

Miljön anspelar på romantiska skildringar som ”Under Toscanas sol”, platser så vackert citrongulslysande och harmoniska att människor tror sig kunna hitta sig själv i dem, återfå sin balans.

Men ”Damm” skildrar tvärtom en tilltagande oro, ett undertryckt raseri. I den perfekta skålen, perfekt placerad i stenhusets perfekta putsade fönsternisch, har apelsinerna ruttnat och auberginen fått ett fuktigt ludd.

”Damm” är inte precis en roman utan en samling betraktelser av olika längd, vissa blott några meningar. Kvinnan i stenhuset, texternas jag, låter tankarna skena i väg över tomatpuré eller nagellack av färgen Highland Mist. 

Vardagliga hushållsgöromål beskrivs i detalj – hacka, hacka, sopa, sopa, kompostera, kompostera mera. Utfört som för att staga upp en konstant svajig verklighet. 

Ett helt avsnitt avhandlar reservoarpennan hon skriver med.

Hon reflekterar också över språkets makt. Den i boktiteln nämnda dammen ter sig magisk – innan någon får för sig att sätta upp en skylt med den upplysande texten ”Damm”.

Ett annat avsnitt avhandlar stugans bänkspis som nått en avsevärd ålder. En bänkspis vars ugn inte duger till att gasa ihjäl sig i och förresten kan hon knappast få in i huvudet utan att bli flottig om håret, konstaterar kvinnan. Hon uttrycker sig ofta mycket underhållande.

Bilden av henne själv framträder såsom i en spegel, genom hur hon föreställer sig att andra uppfattar hennes udda person. Och även i hur hon ogenerat deklarerar sådant som att det roar henne att kasta maskar på folk; ”då blir jag alltid på gott humör”! Bränna arslet av ett kattkräk i kokande olja är en annan lockande tanke som luftas.

Beskrivningarna av naturen är kroppsligt laddade. I bokens starkaste stycke blir kvinnan ett med en storm, ”en gammal storm som hade kommit tillbaka”.

Vad gäller odling kallar hon sig dock en latmask. Hon är ingen självhushållande Thoureau, nej. ”Damm” är mer färgad av symbolismens mättade naturstämningar än släkt med ”Skogsliv vid Walden”. 

Engelska författaren Claire-Louise Bennett har lyckats bra med att skapa en personlig litterär bubbla för reflektioner över livet, döden och relationerna däremellan. 

Kvinnan i stenhuset uppger att hon befinner sig ”på Europas västligaste punkt faktiskt precis intill Atlanten”. 

Vilket torde vara ungefär där Claire-Louise Bennett bor, i Galway på Irland.

Hon reflekterar också över språkets makt. Den i boktiteln nämnda dammen ter sig magisk – innan någon får för sig att sätta upp en skylt med den upplysande texten ”Damm”. Mandelspån kan likaså verka goda innan man påtalar deras slående likhet med naglar ”som har lossnat från en hand som just har grävts fram ur jorden”…

”Damm” är Bennetts uppmärksammade debutbok, kallad härligt knäpp och excentrisk. Utflippad kan jag verkligen hålla med. En befriande röst gör sig hörd. Men intrycket av löst sammanfogade anteckningsblad från författarens skrivkammare känns besvärande. Somliga simpla blad (exempelvis ”Önsketänkande”) hade lika gärna kunnat få blåsa bort.

 

Bodil Juggas

är frilansande kulturskribent, tidigare denna sidas redaktör.


Ny bok

“Damm” av Claire-Louise Bennett

Översättning: Carl-Johan Lind

Förlag: Natur & Kultur



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar