Debutantbok om stor familj i kargt och vackert lappland – men paradoxalt idylliskt



Byn Saivomuotka finns på kartan, och man hittar den vid Muonio älv, så orimligt långt norrut, att man måste resa många mil söderut för att komma till Polcirkeln. Från den byn härstammar Pia Mariana Raattamaa Visén, som numera bor i Hälsingland. Hennes debutroman ”Där rinner en älv genom Saivomuokta by” utgör ett slags äreminne över den släkt hon tillhör, Raattamaa.

Romanen är uppdelad i en rad scener med årtal som rubrik, och det första året är 1895. Då föds Maija i ett litet pörte – något annat än pörten finns inte i dessa extremt karga trakter, där det ändå går att hålla någon enstaka ko, odla mandelpotatis men mest leva på jakt och fiske. Så småningom förenas Maija med den äldre Israel, de får många barn, och man får följa familjen genom en rad nedslag i skilda årtal ända fram till 2010-talet, då äldste sonen just avlidit 92 år gammal. Maijas barnbarn finns då utspridda på en rad platser söderut. Men den krympande byn, där barnbarnet som skriver uppenbart känner sig ha djupa rötter, finns ännu kvar.

Hon plågas livet ut av sorg över den gången hon tvingades säga nej till en tiggare, eftersom hon bara hade precis tillräckligt att hålla sina barn vid liv.

Det är en vacker roman, fylld av kärlek till en väldigt speciell plats, som för de flesta människor födda söderut skulle vara omöjlig att bebo. Och ännu mer kärlek till de människor, som lyckades leva där. Maija är centralgestalten, och nästan den enda som får riktigt fasta konturer. Jag hade önskat att författaren bifogat ett släktträd, för i övrigt är det inte helt lätt att hålla reda på vem som är vem av alla barn och barnbarn.

Maijas liv är länge obeskrivligt fattigt. Hon plågas livet ut av sorg över den gången hon tvingades säga nej till en tiggare, eftersom hon bara hade precis tillräckligt att hålla sina barn vid liv. Tiggaren hittades sedan ihjälfrusen. Med tiden blir inte tillvaron fullt så hård, även om rikets ökade välstånd sipprar ganska långsamt så långt norrut. Barnen får ta arbete, där de får det, i skogen eller i gruvan och så småningom allt längre söderut. Men hela tiden finns den där gården i Saivomuotka kvar som ett slags tillvarons centrum för hela Raattamaa-släkten.

Pia Mariana Raattamaa-Visén skriver en mättad vacker prosa, ofta korta, knappa meningar som det anstår en norrlänning.

Pia Mariana Raattamaa-Visén skriver en mättad vacker prosa, ofta korta, knappa meningar som det anstår en norrlänning. Hon försöker inte skyla över fattigdom, diskriminering eller andra svårigheter, men detta är ändå främst ett äreminne över en plats och en släkt, och det är lätt att dela hennes respekt för alla dessa hårt arbetande människor.

Sedan finns det aspekter som författaren kanske tonat ner väl mycket. Man närmast bara anar, att dessa människor var laestadianer, vars gudstro och livsinställning på många sätt är lika karg som den miljö, där denna stränga tro fick spridning. Man hade velat veta mer om hur laestadianismen satte sin prägel på deras liv. Fanns det inget som skavde? Och fanns det verkligen inga andra konflikter i denna stora familj? Den så vackert utformade släktkrönikan blir till slut paradoxalt idyllisk.

Lennart Bromander

är frilansande kulturkritiker från Gävle. Började skriva om skivor i AB 1964. Gillar fåglar.


Ny bok

Pia Mariana Raattamaa Visén

“Där rinner en älv genom Saivomuotka by”

Bonniers



arbetarbladet

Related posts

lämna en kommentar