Då betyder seriens bästa trupp inte ett jäkla dugg


Det började bra för Malmö FF i Östergötland.

Presspelet bet fast IFK Norrköping i plasten utanför eget straffområde, ledningsmålet höll hög internationell klass och påminde lite om det historiska borta mot Besiktas.

Nu vann Vindheim boll lågt på egen planhalva, fann Rakip vars snabba djupledspassning tajmades perfekt av en Antonsson-löpning medan Guillermo Molins placerade sig själv fri framför öppet mål.

Antonsson till Molins och 1–0 till Malmö.

I en dryg halvtimme dominerade MFF och kunde ökat ledningen.

Sedan lyfte Simon Thern en boll över Sören Rieks, MFF:arna ropade för offside men Ian Smith gav Jordan Larsson fritt fram för 1–1.

Nio minuter senare ledde Norrköping med 3-1.

Det är som som händer i fotboll, men det är också sånt som Malmö FF har investerat mer än en genomsnittlig allsvensk klubbs årsomsättning för att det inte ska ske.

***

Frågan är om någon allsvenskt klubb någonsin haft en bredare trupp än MFF har 2019.

Det är så klart svårt att jämföra generationer.

Hur står sig dagens Malmö FF mot IFK Göteborgs Champions League-maskin från 90-talet och hur står sig den mot MFF:s Europacupfinal-lag från 1979? 

Men man kan också se det så här.

Uwe Röslers optimala förstavalselva i dagsläget är jag helt övertygad om ser ut så här:

Johan Dahlin

Lasse Nielsen, Rasmus Bengtsson, Behrang Safari

Andreas Vindheim, Anders Christiansen, Fouad Bachirou, Arnor Traustasion, Sören Rieks

Marcus Antonsson, Markus Rosenberg

En elva utan tvekan bra nog att vinna SM-guld.

Ingen allsvensk klubb är i närheten

Men det riktigt unika med Malmö FF anno 2019 finns inte där.

Klubben har en fyrfaldig SM-guldvinnare (Erdal Rakip) med två Champions League-gruppspel och erfarenhet från så väl Premier League-miljö som Benfica i ryggen.

Man har en norsk tidigare landslagsspelare (Jo Inge Berget) som lirat Premier League, vunnit SM-guld och spelat Champions League.

Man har en amerikansk A-landslagsman (Romain Gall), en albansk A-landslagsman (Egzon Binaku), U21-landslagets överlägsna skyttekung (Carlos Strandberg) och en av MFF:s största ikoner i modern tid (Guillermo Molins).

Och alla är sex i dagsläget bänkspelare vid en allsvensk premiär om alla andar är tillgängliga.

MFF har Franz Brorsson, Oscar Lewicki och Eric Larsson – som tillsammans i fjol gjorde 97 tävlingsmatcher från start.

Med två veckor till allsvensk start står även den trion utanför startelvan.

Ingen allsvensk klubb är i närheten av att kunna mäta sig med det.

Men när bottennivån är som den på Östgötaporten spelar det ingen roll.

***

Det är uppenbart att MFF har det tunt på mittbackssidan. Det finns klass, men med Brorsson ur spel blev det tydligt att Lewicki är som bäst på mittfältet. Både 1–1 och 2–1 kom från Lewickis ytor och det handlade till viss del om ovana för Lewicki och hela backlinjen.

IFK Norrköping imponerar stort på mig. Först genom sättet man byggde under Janne Andersson och sedan genom hur Jens Gustafsson hängt kvar klubben i toppen och format fram ett nytt lag bra nog att på ett perfekt år vinna SM-guld.

Dessutom har man värvat klokt (Totte Nyman) och spännande (Sead Haksabanovic/Kevin Alvarez).

Men man har också tappat spelare som fjolårets poängkung David Moberg Karlsson och hela den senaste gulderans grundbult, Andreas Johansson.

I Solna har AIK tappat tre viktiga startelvespelare i Kristoffer Olsson, Alex Milosevic och Robin Jansson. Värvningarna är snarare många än riktigt imponerande. Backar från norska bottenlag och den holländska tokjumbon, Salétros hem på lån från Rostov, en ung spännande finländare och varje års allsvenska korttidslösning Chinedu Obasi.

Hammarby har tappat Hamad och Paulsen, Borges och sannolikt Djurdjic.

Visst har Jesper Jansson gjort Bajen spännande även 2019 med Kacaniklic, Bojanic, två brassar, unge Odilon och sannolikt Vidar Örn Kjartansson.

Men det saknas viktig kontinuitet i fyra av Malmö FF:s främsta titelutmanare. 

Och kontinuitet från 2018 det har MFF till 100 procent.

Klubben har i vinter skrivit nya avtal med Markus Rosenberg, Fouad Bachirou, Rasmus Bengtsson, Lasse Nielsen och Johan Dahlin.

Inför det 2018 då Malmö FF inte vann SM-guld lämnade spelare som Anders Christiansen, Jo Inge Berget, Erdal Rakip, Anton Tinnerholm och Magnus Wolff Eikrem Malmö FF.

Inför 2019 har ingen spelare som MFF velat ha kvar lämnar föreningen och de tre förstnämnda i förra meningen har återvänt till Malmö.

Besättningsmässigt har ett allsvenskt lag aldrig stått så starkt rustat inför en säsong som MFF gör.

Och då ska man veta att MFF ska misslyckas kapitalt på transfermarknaden för att det inte ska dyka upp en klassmittback så fort fönstret öppnar i sommar.

Det pratas om att klubben är beredd att värva dyrare än någonsin och det skulle inte förvåna mig om Malmö FF i sommar för första gången köper en spelare för över 20 miljoner kronor.

MFF kan få gå genom ett helvete

Men fotboll ska spelas också.

Det är därför vi är så många som älskar och följer den, det räcker inte att ha pengar och spelare – man måste få dem att prestera också.

Malmö hade svårt att slå Degerfors, fick stryk av Öster och åkte ur cupen.

Nu toktorskade man mot Norrköping och i alla matcherna har Markus Rosenberg saknats, är MFF fortfarande så beroende av sin kapten?

Fallhöjden 2019 är ännu högre än 2018.

Låt mig säga så här.

Om de allsvenska topplagen presterar som under vinterns transferfönster avslutar Malmö FF 10-talet med decenniets sjätte SM-guld, oavsett hur långt eller kort man når i Europa.

Men om Malmö FF och IFK Norrköping presterar som över 90 minuter på Östgötaporten är det ingen tvekan om att Peking kommer att gå för guldet och MFF genom ett helvete.



expressen

Related posts

lämna en kommentar